Blir man mer intelligent av att äta fisk?
  • Vecka 39, 2010

    Tema Past, present and future

    Publicerat 2010-09-30

Veckans Person

Juan Sebastián Elcano

Juan Sebastián Elcano (1486-1526)

Den här texten kunde lika gärna ha hamnat under rubriken Veckans Faktoid. Upp med handen alla ni som fått lära er i skolan att Ferdinand Magellan var först med att segla jorden runt. Magellan var kapten på den expedition som var först med att segla jorden runt men han tog sig bara halvvägs, han avled på Filippinerna. Den petimetrige påpekar ivrigt att Magellan var först att segla jorden runt men han behövde två resor för att passera jordens alla meridianer.

Åter till veckans person; Juan Sebastián Elcano. Han var kapten på det enda skeppet som överlevde hela jordenruntseglatsen. Utav 5 skepp och ca 240 besättningsmedlemmar så klarade sig bara 1 skepp och 18 man att ta sig hela vägen runt jorden.

Men det är Magellan som de flesta känner till och det är han som givit namn åt sundet mellan Eldslandet och resten av sydamerika: Magellans Sund. Medans stackars Elcano inte lämnat något större avtryck efter sig....

Veckans Bok

Oryx & Crake

Oryx & Crake av Margaret Atwood

Den som hänger med i de årliga spekulationerna om vem som kommer att få nobelpriset i litteratur känner säkert igen namnet Margaret Atwood. Hon brukar ligga strax utanför topp tio listan hos de flesta vadslagsningsföretag. Å finns det någon rättvisa här i världen så får hon priset inom kort. Jag har de senaste 20 åren läst minst en bok utav den som fått årets nobelpris å i min lilla värld så har ingen utav dessa författare nått upp till fru Atwoods kvalitet. Jag fegar lite å garderar mig med att jag kan ha haft otur i mitt val av böcker när det gäller nobelpristagarna.

Åter till Margaret Atwood. Hon är född och uppvuxen i Canada och bor sedan snart 40 år tillbaka strax utanför Toronto. Förutom att skriva noveller så är hon en inte oäven poet och barnboksförfattare.

Boken "Oryx & Crake" gavs ut 2003 och förra året kom en fristående fortsättning med titeln "The Year Of The Flood" ("Syndaflodens år" på svenska). Jag har precis börjat läsa "The Year Of The Flood" och så långt som jag kommit så tyder ingenting på att man borde ha läst "Oryx & Crake" först.

Om man vill sätta en etikett på "Oryx & Crake" å försöka sortera in den i ett välbekant fack så ligger nog science fiction närmast till hands. Författarinnan själv kallar boken för "speculative fiction". Å det är nog en bättre etikett för rymdgubbar, ufon å främmande planeter lyser med sin frånvaro.

Boken börjar med att man får följa Jimmy, som kallar sig själv för snömannen, i den värld som skapats efter att det vi kallar för civilisationen har brakat samman. Jimmy verkar vara den enda överlevande människan i en värld befolkad av diverse konstiga varelser som verkar vara resultatet av planerade eller oplanerade mutationer. Han lever tillsammans med en flock människoliknande varelser som kallas för crakers. Dessa crakers skaffar mat åt Jimmy och han agerar någon slags mentor åt dom; besvarar frågor om saker som dom inte förstår.

Allt eftersom berättelsen flyter på så får man återblickar i Jimmys liv som bit för bit förklarar varför civilisationen gick åt h*lsike. En stor del av dessa återblickar handlar om Jimmys kompis Crake; som man så småningom för klart för sig har stor del i det som komma skall.

Återblickarna handlar även om flickan Oryx, som påverkar både Jimmys och Crakes liv. I början är hon ett offer för trafficking och de både killarnas första "kontakt" med henne är genom en hemsida av låt oss säga mindre trevlig karaktär. Crake lyckas till slut leta reda på henne och hon kommer att spela en stor roll i skapandet av crakers och utan att avslöja för mycket så kommer nog ingen att bli förvånad om det dyker upp en liten kärlekshistoria utmed vägen.

Hela berättelsen är en ganska dyster vision av vad som kan hända om även de bästa av intentioner om hälsa och vällevnad går horribly wrong.

Om man ska försöka sig på att jämföra "Oryx & Crake" med någon tidigare bok så ligger Aldous Huxleys klassiker "Brave New World" ("Du Sköna Nya Värld") närmast till hands. Personligen tycker jag att "Oryx & Crake" är en mycket bättre bok än "Brave New World". Å som grädden på moset så får man förhoppningsvis lusten att läsa fler av Margret Atwoods utmärkta böcker.

 

Veckans Wildcard

The Fountain

The Fountain

Ett tips innan du börjar titta på The Fountain: var utvilad, pigg å alert! Jag såg filmen på bio efter en lång å hektiskt dag på jobbet å jag var helt övertygad om att jag nickade till några gånger under filmens början. Det var först när jag såg om den på DVD som jag kunde konstatera att jag varit vaken hela tiden.

Med andra ord så är början av filmen lite lätt rörig och hoppen mellan dåtid, nutid och framtid rör till det rejält innan historien tar fart. The Fountain är egentligen tre berättelser i en och dessa vävs ihop rasande skickligt av regissören Darren Aronofsky men det tar som sagt en liten stund innan man anar väven.

Kokar man ner hela storyn så är det en film om kärleken mellan onkologen Tommy, spelad av Hugh Jackman, och hans cancersjuka hustru Izzi, spelad av Rachel Weisz. Tommy jobbar frenetiskt/fanatiskt med att finna ett botemedel så att hans fru ska överleva.

Låter kanske inte som någon skrattfest å det är det inte heller. Men det är en utav de vackraste filmer jag sett; både det rent visuella och själva historien.

Ihopflätandet av berättelsen om den spansk conquistadoren och hans drottning på 1500-talet, onkologen och hans sjuka hustru i nutid och den framtida rymdfararen och hans hallucinationer(?) om sin förlorade kärlek görs riktigt, riktigt bra. I alla fall enligt mitt tycke.

Filmen fick ett mycket blandat mottagande när den debuterade på Venedigs filmfestival. Under visningen för "proffsen" (kritiker mm) så var det flera i publiken som buade medans det bara någon dag senare var stående ovationer efter visningen för allmänheten.

Film är en konstform men inte all film är konst. Men The Fountain är banne mig stor konst å om man har svårt att hänga med/ta till sig historien så kan man i alla fall luta sig bakåt och njuta av de makalösa bilderna.

 

Veckans faktoid

Diverse citat

Diverse citat

Dax att reda ut det här med vem-har-egentligen-sagt-vad. Osäkrade verkligen Göring sin revolver?

  • I det gamla Rom hälsade gladiatorerna kejsaren med frasen "de som skola dö hälsar dig".
    Finns inga som helst belägg för det i någon bevarad skrift. Frasen förekommer en enda gång i en skrift från romartiden och då handlade det inte om gladiatorer.
  • När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver - Herman Göring
    Finns inga belägg för att Göring skulle varit den som myntade uttrycket; inte heller finns det dokumenterat att han använt det. Den som myntade (en variant på) uttrycket tros vara den tyske dramatikern Hanns Johst. I en utav hans pjäser förekommer repliken: när jag hör "kultur", osäkrar jag min Browning. En Browning är en pistol och inte en revolver. Å som grädden på moset så är det ytterst ovanligt att en revolver har en säkring som kan "osäkras". Så inte många rätt där! Men det är ett så bra "citat" att jag använder det ändå.
  • Elementärt, min käre Watson - Sherlock Holmes
    Ingenstans i de fyra romanerna och 56 novellerna om Sherlock Holmes återfinner man denna berömda fras. "Elementärt" och "min käre Watson" förekommer ett antal gånger men aldrig tillsammans.
  • Kunden kan få bilen i vilken färg som helst, så länge det är svart - Henry Ford
    Min egen favvo bland citaten för det är sant men ändå inte. Alla gånger jag har hört det nämnas så har det varit i samband med att man pratat om den omedelbara succén T-Forden var och faktorerna bakom framgången: löpandebandprincipen och bara en färg att välja mellan. Det ironiska är att den första årsmodellen inte gick att få i svart! Grön, röd och grå var var färgerna som gällde. Först efter 5 års produktion så tog man beslutet att bara göra bilarna i svart; allt för att pressa priset ytterligare.
  • Luke, I am your father - Darth Vader
    Jag vet att jag inte är den enda Star Wars fantasten på MLS, så den här är nog ingen nyhet. Darth Vader säger aldrig det och hur den förvrängning kom till verkar omöjligt att bena ut. Det närmaste man kommer i replikväg är följande ordväxling i Rymdimperiet Slår Tillbaka: Darth Vader - If you only knew the power of the dark side. Obi-Wan never told you what happened to your father. Luke - He told me enough! He told me you killed him. Darth Vader - No. I am your father.

Jag skulle kunna hålla på i evigheter å rabbla citat som är felaktiga ("Play it again Sam", "640 kB (datorminne) borde räcka för vem som helst") eller tillskrivs fel personer ("Survival of the fittest", "Politik är det möjligas konst") men ovanstående får räcka för den här gången.

 

Veckans citat

Katherine Hepburn

Life is hard. After all, it kills you.

Katherine Hepburn

 

Veckans skiva

Kate Bush - Hounds Of Love

Kate Bush - Hounds Of Love

Running Up That Hill (A Deal with God) - klicka här om länken inte fungerar
Hounds of Love - klicka här om länken inte fungerar
The Big Sky - klicka här om länken inte fungerar
Mother Stands for Comfort
Cloudbusting - klicka här om länken inte fungerar
And Dream of Sheep
Under Ice
Waking the Witch - klicka här om länken inte fungerar
Watching You Without Me
Jig of Life
Hello Earth
The Morning Fog

Kate Bush – sång, Fairlight CMI och piano
Stuart Elliott – trummor
Del Palmer – bas och bakgrundssång
Alan Murphy – gitarr
Paddy Bush – violin och didjerido
Charlie Morgan – trummor

När jag hör orden "Spice Girls" och "Girl Power" i en och samma mening så osäkrar jag min pistol. :-) Skämt åsido, jag har lite svårt att förstå varför man lyfte fram Spice Girls som något slags föredöme för tjejer. Allt annat än subtila anspelningar på sex och varje låt "co-written" av kända hitmakare (m.a.o. så skrev dom inte sin musik på egen hand). När det finns en så lysande förebild i Kate Bush!

Tack och lov så har den kvinnliga delen av musikervärlden tagit intryck och artister såsom Björk, Lily Allen, Regina Spector och vår egen Robyn har alla angett Kate Bush som en STOR influens. Även den manliga delen av musikervärlden har tagit henne till sitt hjärta och John Lydon (mera känd som Johnny Rotten i Sex Pistols) slår huvudet på spiken när han beskriver hennes musik som "fucking brilliant". Ett otal artister har spelat hennes låtar och ett lysande exempel på en bra kate Bush cover är gruppen Placebos version av "Running Up That Hill". Hon har bl.a. gästspelat hos Peter Gabriel, på låtarna "No Self Control", "Games Without Frontiers" och den kanske mest kända, hiten "Don't Give Up".

Förutom att hon skriver all musik och text på egen hand så producerar hon sina egna skivor, är multi-instrumentalist (spelar dock mest bara piano på sina skivor) och är väldigt involverad i sina musikvideos även om hon brukar anlita en extern regissör. I hennes kanske mest kända video, Cloudbusting, ser man den canadensiska filmstjärnan Donald Sutherland i en utav huvudrollerna. Kate spelar själv den andra huvudrollen, den kanske sämsta gestaltningen av en liten pojke som någonsin filmats men ack så bra videon är ändå!

Hennes musik är lite svår att sätta en etikett på då hon utan ansträngning rör sig mellan folkmusik, pop, rock och klassisk musik. Jag nöjer mig med att sätta etiketten "bra musik" på hennes verk.

Tyvärr har hon bara genomfört en enda live-turne, i början av sin karriär. Men hon gör små liveframträdanden i form av enstaka låtar på exempelvis välgörenhetsgalor och ofta i sällskap med mannen som har stor del i att hon blev känd för omvärlden; gitarristen och sångaren i Pink Floyd - David Gilmour.

Bland alla de skivor som Kate Bush givit ut så är "Hounds Of Love" hennes Magnum Opus, så tänker du bara köpa en enda skiva av Kate Bush så är det den här du ska satsa på!

 

QR-kod för veckans inlägg

QR Code för veckans inlägg

QR-kod för veckans inlägg