-
Tema Klassiskt
Publicerat 2010-10-15
Veckans Person
Francisco Tarrega (1852 - 1909)
Aldrig hört talas om Francisco Tárrega? Redaktören är dock redo att satsa en ganska stor summa på att du har hört i alla fall en utav hans kompositioner: Gran Vals! ¿Que?, säger du säkert. Men om redaktören säger Nokias "signaturmelodi" så kanske frågetecknet rätas ut.
Om du fortfarande är lite osäker på vilken melodi redaktören menar så klickar du här (spetsa öronen sisådär 12 sekunder in på stycket).
Francisco föddes i den spanska staden Villareal och var redan i unga en duktig gitarrist. Så pass duktig att han vid 10 års ålder "upptäcktes" av en turnerande mästergitarrist som erbjöd sig att låta Francisco följa med honom till Barcelona för att där kunna studera musik. Det blev inte mycket till studerande då mästaren gav sig iväg på ännu en turné, så Francisco rymde och försökte sig på en karriär att spela på diverse restauranger runtom Barcelona, Men man letade ganska snart rätt på honom och förde honom till hans far. Han rymde två gånger till i unga år men kom tillbaka självmant efter den sista rymningen.
Det blev till slut seriösa musikstudier och efter det följde en framgångsrik musikerkarriär med spelningar i bl.a. Rom, Paris och London. När han dog vid en ålder av 57 år så lämnade han inte så många egna kompositioner efter sig, hans fokus var mera att framträda tillsammans med sin gitarr.
Men han har lämnat efter sig det som en del säger är världens mest spelade musikstycke, Nokia-melodin.
Veckans Bok
White Line Fever av Ian Fraser "Lemmy" Kilmister
Från klassisk musik av ett slag (Veckans Skiva/Person) till klassisk musik av ett annat slag. Veckans bok är en självbiografi skriven av Lemmy; sångare, bassist och den som hållit i taktpinnen i det legendariska engelska hårdrocksbandet Motörhead. Sedan ganska många år tillbaka så är inte Motörhead ett rent engelskt band då det sitter en göteborgare med rötterna i grekland bakom trumpinnarna: Mickey Dee (Micael Kiriakos Delaoglou).
Finns det någon inom hårdrockscirkusen som förtjänar epitetet levande legend så är det Lemmy. Karln fyller 65 år på julafton i år och rockar på som om ingenting hade hänt sedan 1967 då han var roddare åt Jimi Hendrix.
Och med tanke på alla illegala kemiska substanser och all den alkohol som passerat genom hans kropp så är han snudd på ett medicinskt mirakel. Redaktören vill inte förstöra eventuell läsning av boken men just detta berörs i en ganska dråplig sekvens.
Om man har läst boken "The Dirt", om Mötley Crüe, eller någon av alla de böcker som skrivits om t.ex. Ozzy Osbourne så blir man positivt överraskade just när det gäller de bitarna som rör knark. Han förskönar verkligen ingenting men det lyfts inte heller fram som något som en del säkert skulle kunna uppfatta som "coolt" och "häftigt". Han konstaterar att det är så här han har levt och att han haft tur. Överhuvudtaget framträder en bild av en gentleman som lite då och då går över gränsen i fråga om skämt å liknande.
Just ordet gentleman är inte alls malplacerat i fråga om Lemmy. Han verkar ju trots allt i en bransch vars utmärkande drag inte direkt är att ha en hälsosam och respektfull inställning till kvinnor. Dock så har alltid Motörhead aktivt letat efter "tjejgrupper" som förband till deras konserter. Å tror man att det funnits några "dunkla" motiv bakom detta så ska man nog försöka leta reda på någon intervju med banden som varit förband till Motörhead. T.ex. svenska Crucified Barbara, som bara haft gott att säga om bemötandet.
Redaktören är ganska övertygad om att man inte behöver vara något stort fan av Motörhead för att ha behållning av "White Line Fever". Är man bara något så när intresserad av musik i allmänhet och rocklivstilen i synnerhet så kommer man inte att ångra att man läser boken. Lemmy är en man med stor humor och det har verkligen smittat av sig på innehållet i boken.
Veckans Wildcard
Dead Ringers (Dubbelgångare)
Veckans film är en riktig vattendelare! Antingen tycker man att den är ett cineastiskt mästerverk eller så tycker man att den är totalt obegriplig eller rent av skruvad/pervers. Redaktören har rekommenderat den till ett flertal personer i sin bekantskapskrets och kommentarerna efteråt har kunnat sorteras in i två fack: "j*vlar vilken bra och annorlunda film" eller "en vacker dom kommer dom och spärrar in dig".
Och redaktören är den första att medge att Dead Ringers inte är någon typisk Hollywoodfilm.
Å det kan vi tacka den canadensiska filmskaparen David Cronenberg för. Han är en sann kostnär och spelar enligt redaktörens tycke i samma division som Coppola, Scorsese och Ridley Scott. Dock är han inte lika känd som dessa giganter och det hänger ihop med valet av filmmanus. Cronenberg har alltid hållit till i de lite mera dunkla vrårna i filmuniversumet och det är mer än en filmkritiker som helt missat poängerna med hans filmer. I början av sin karriär fick han öknamnen Dave Deprave och the Baron of Blood.
Några filmkritiker har dock fattat galloppen; såsom Jim Hoberman som skrivit följande: "Cronenberg has been, film for film, the most audacious and challenging narrative director in the English-speaking world". Och Stephen King slår verkligen huvudet på spiken när han i sin bok om skräck, Danse Macabre, skriver: "The only director I can think of who has explored this gray land between art and porno-exhibitionism successfully - even brilliantly - again and again with never a misstep is the Canadian filmmaker David Cronenberg".
Vi dammar av tidsmaskinen från några veckor tillbaka å far tillbaka till slutet utav april 1989. Redaktören läste fysik vid Stockholms Universitet och delade bostad med bl.a. Vendela Kirseboms inte fullt lika kända kusin; Dag Kirsebom. Han och redaktören skulle gå på bio och bara någon dag tidigare hade redaktören läst om en ny film av David Cronenberg. Redaktören hade sett två tidigare filmer av honom, Flugan och en utav de bättre filmatiseringarna av en Stephen King roman: Dead Zone.
Så redaktören och Dag gjorde slag i saken och gick och såg Dead Ringers. Redaktören vill minnas att den hette Dubbelgångare på svenska. Sisådär 2 timmar efter att vi bänkat oss så var filmen slut och när redaktören kom ut i solljuset på eftermiddagen så såg han inte på omvärlden på samma sätt som innan filmen.
Huvudpersonerna i filmen är enäggstvillingarna Mantle; fullkomligt lysande spelade av den brittiska skådespelaren Jeremy Irons! Japp, han spelar båda rollerna och filmen kan nog anses vara den första riktigt lyckade filmen där samma person spelar två olika rollfigurer som förekommer samtidigt i bild.
Man får lite snabbt följa deras uppväxt och in i vuxenlivet där dom båda är framgångsrika gynekologer. Dom är dock inte lika till sättet; Elliot Mantle är den med självförtroende medans hans bror Beverly är den blyge. Och dom har ett inte helt sunt förhållande gentemot varandra eller mot de kvinnor som besöker deras klinik. Elliot förför mer än en utav dessa kvinnor och när han tröttnar på dem så låter han Beverly "ärva" dessa utan att kvinnorna underrättas om detta (en "fördel" som enäggstvilling).
Detta fortgår tills den dagen som Claire Niveau, excellent spelad av Geneviève Bujold, kliver innanför portarna på kliniken.
Redaktören törs inte skriva mer, då det riskerar att förstöra hela spänningen med filmen.
Men han kan berätta att den är helt makalös i scenografin i de scenerna som utspelas i undersöknings/operationssalen; bl.a. med en färgsättning som är genialisk.
Och att Jeremy Irons inte fick en Oscar för sin prestation är en ren skandal, han var inte ens nominerad. Han tackade dock David Cronenberg i sitt tal efter att han fick en Oscar för en annan film 1990.
Vill du utmana dig själv och uppleva ett filmslut som verkligen avviker från alla mallar inom filmvärlden? Ta då och se Dead Ringers; David Cronenbergs tour de force i fråga om film.
Veckans faktoid
Fåglar som äter okokt ris exploderar och dör
En seglivad faktoid som lever och frodas än i dag; två exempel från i år:
Den är ganska specifikt kopplad till bröllop; redaktören har i alla fall inte hört den nämnas i något annat sammanhang. Och det finns mer än en kyrka som förbjudit traditionen att kasta ris på brudparet. Redaktören tror inte det förbudet har så mycket med faktoiden att göra; redaktören är mera konspiratoriskt lagd. Det är inte helt lätt att sopa bort riset och det ökar risken för att någon halkar och slår sig. Å så kanske man inte vill locka till sig andra/flera djur.
Men om man tycker att det trots allt inte låter helt befängt med att riset sväller i magen på fåglarna, hur gör man då? Tja, lägg lite ris i ett glas med ljummet vatten och se hur det sväller...eller gör det det? Ris sväller ju i och för sig när man kokar det men så länge fåglarna inte sköljer ner riset med kokande vatten så...
Redaktören kan inte heller minnas att han läst om exploderande fåglar i trakterna där det odlas ris; USA, Asien och södra delarna av Europa..
Veckans citat
Censors tend to do what only psychotics do: they confuse reality with illusion.
David Cronenberg
Veckans skiva
Henryk Górecki - Symfoni nr 3, opus 36
Symphony of Sorrowful Songs (Symfonia pieśni żałosnych)
Lento - Sostenuto Tranquillo Ma Cantabile
Lento e Largo - Tranquillissimo
Lento - Cantabile-Semplice
Ett utav de bäst säljande klassiska verken av en nu levande kompositör. Och har man lyssnat igenom verket så förstår man varför. Så sorgligt å så vackert att det nästan gör ont!
Symfonin är uppdelad i 3 stycken där stycke 1 och 3 handlar om en förälder som mist ett barn och stycke 2 handlar om ett barn som separerats från sina föräldrar. Det genomgående temat är föräldraskap (moderskap) och separationer i krig.
Många har tolkat symfonin som att den handlar om 2:a världskriget i allmänhet och nazisternas koncentrationsläger i synnerhet. Detta med bakgrunden av att många av Góreckis släktingar dog i koncentrationslägren under 2:a världskriget.
Górecki själv har i flera intervjuer sagt att symfonin inte handlar om någon specifik händelse eller specifikt krig.
Symfonin komponerades 1976 och uruppfördes 1977 men fick sitt kommersiella genombrott först 15 år senare. Den har till dagens datum sålt i mer än 1 miljon exemplar, vilket är ett anmärkningsvärt stort antal för att vara en samtida kompositör som vare sig före eller efter haft några "hits" med några utav sina andra verk.
Redaktören har lyssnat på några utav hans andra verk och dom är väl inte dåliga men när man har hört hans 3:e symfoni så bleknar liksom resten.
Så om du har tänkt dig att bara köpa en enda skiva av en nu levande kompositör av s.k. klassisk musik så rekommenderar redaktören å det varmaste att du ger denna symfoni en chans!
QR-kod för veckans inlägg
