-
Tema: Ishockey gott å blandat
Publicerat 2010-11-05
Veckans Person
Michael "Mike" Dean Bossy Född 1957
"He's a gazelle that gorillas revere, a concert pianist that rock stars envy, a philosopher that hitmen fear. In a sometimes cruel and crashing sport that often resembles a survival of the fittest, Mike Bossy not only survives, but he also flourishes as no other hockey goal-scorer ever has"
Så skrev journalisten Dave Anderson i The New York Times 1981. å sällan har en beskrivning av en idrottsman varit så mitt-i-prick! Mike Bossy var något så udda som en hockeyspelare som föraktade de mera våldsamma inslagen som förekommer inom hockeyn och vann NHL:s gentlemanna-pris inte mindre än 3 säsonger utav de 10 säsonger han spelade.
Men vad som fick Mike Bossy att särskilja sig från alla andra spelare var hans sinne för att göra mål. Fram till och med 1981 hade bara en enda spelare mäktat med att göra 50 mål på 50 matcher: Maurice "The Rocket" Richard och många ansåg det vara ett omöjligt rekord att slå. Men Mike Bossy klarade av det och på ett mycket dramatiskt sätt. Inför match nummer 50 hade han gjort 48 mål när det var 5 minuter kvar av match 50 så var han mållös men exploderade sedan och gjorde två mål innan matchen var slut.
Bossy spelade för en och samma klubb under hela sin NHL-karriår, New York Islanders, och ingick i den "dynasti" av spelare som vann 4 raka Stanley Cup i början av 80-talet. För övrigt kan nämnas att 2 svenskar ingick i denna dynasti: Stefan Persson och Anders Kallur (som nu mera mest är känd som systrarna Kallurs pappa). Vill man var riktigt petig så var dom 3; svenskfödde Bob Nystrom ingick också i denna dynasti.
Hur bra målgörare var då Mike Bossy?
- Han och Wayne Gretzky är de enda spelare som gjort 50 mål eller mer 9 säsonger på raken.
- Dessa två herrar är de enda som mäktat med att göra 60 mål eller mer under en säsong 5 gånger.
- Han var först med att göra mer än 50 mål under sin första säsong i NHL; 53 mål 1977/78. Rekordet stod sig ända till säsongen 1992/93 då the finnish flash, Teemu Selänne, gjorde hela 76 mål.
- Han är den spelare som behövt minst antal matcher för att göra 100 mål.
- Men den ultimata mätstickan är nog ändå hans snitt i fråga om mål per match i grundspelet: 0,762. Bättre än Gretzky och Mario Lemieux, ja bättre än alla som någonsin spelat i NHL.
Så nu har du lite fakta som du kan sticka in i en konversation med en hockeykonnässör å få massor av pluspoäng för. :-)
Veckans Bok
Pelle Lindbergh - bakom den vita masken av Thomas Tynander
I skrivande stund finns det ett antal svenska målvakter i NHL, varav Henrik Lundkvist i New York Rangers är den stora stjärnan. Under åren så har det funnits några svenska målvakter som lyckats i NHL, bl.a. Tommy Salo. Men ingen satte ett så stort avtryck i hockeyhistorien som Pelle Lindbergh.
Förståsigpåare hävdar att Pelle hade de snabbaste reflexerna av alla målvakter som någonsin spelat i NHL och med tanke på hur bra han var så kunde han ha gått till historien som en utav de bästa målvakterna någonsin.
Tyvärr dog han innan han hann fylla 27 år, vilket inte är någon ålder för en ishockeymålvakt.
Boken handlar om Pelles karriär fram till och med den olyckliga bilkraschen den 10:e november 1985, hans död dagen efteråt å det som sedan hände i efterdyningarna av dödsolyckan. Författaren skriver mycket om allt det positiva i Pelles liv men undviker definitivt inte de negativa sidorna, bl.a. det faktum att Pelle hade mer än 0.2 promille alkohol i blodet när han kraschade.
Pelle hade redan hunnit blivit något av gud bland Philadelphia Flyers supportrar och hade säsongen innan fått pris som NHL:s bästa målvakt. Många supportrar har krävt att Pelles nummer 31 ska pensioneras (se Veckans Faktoid) men klubben har meddelat att man inte kommer att göra det då det skulle sända helt fel signaler i fråga om rattonykterhet. Å det är väl inget att orda om; helt rätt beslut. Däremot har ingen Flyers-spelare burit nummer 31 sedan Pelles död och numret är inofficiellt pensionerat. Jag läste en intervju med Flyers materialförvaltare för några år sedan och han sa rakt ut att han aldrig skulle ge det numret till någon och att ingen spelare heller har bett om att få det.
Och även i dag kan man se folk i publiken på Flyers hemmamatcher som bär matchtröjor med nummer 31 på.
Boken handlar som sagt var om Pelles liv och man får följa honom genom knattehockeyn och hela vägen till NHL. Det gör lite ont i hjärtat när man läser om hur Flyers agerade efter Pelles död i fråga om hans kontrakt och lön; lite utav hjälteglorian i fråga om att inte pensionera numret försvinner när man läser det kapitlet.
Boken är välskriven och det märks att det är en erfaren journalist som suttit och hållit i pennan.
Veckans Wildcard
The Rocket
Måste börja med att säga att jag inte är köpt utav Ginza men hos dom kan man köpa The Rocket på DVD för 10:-. Det har förekommit en hel del spekulationer om vilken veckans film skulle bli; filmer som Slagskott och Youngblood har nämnts. Den förstnämnda är ju en riktig klassiker men jag utgick ifrån att om gemene man sett en film om hockey så är det just slagskott. Å den andra filmen låtsas jag helt enkelt inte om att jag ens hört talats om. :-)
The Rocket handlar om en utav de största spelarna som någonsin spelat i NHL: Maurice ”The Rocket” Richard. Hav tröst om du inte är speciellt intresserad av hockey; filmen handlar om så mycket mer än sport. Den handlar lika mycket om hur fransk-canadensare behandlades under 50/60-talet och om en mans kamp för att få spela hockey. En liten parantes: under den tidsperioden var verkligen fransk-canadensare diskriminerade, till skillnad mot de nästan löjliga anklagelserna om kränkningar å dylikt som förekommer i dagens Quebec.
Maurice Richard var så mycket mer än bara en väldigt, väldigt bra hockeyspelare; han blev en symbol för hela provinsen Quebec och en folkhjälte i dess rätta bemärkelse. Vad har jag då för belägg för det? Tja, vi kan ju börja med den 6 minuter långa stående ovationen han fick i samband med att man spelade den sista matchen i Montreal Forum innan man flyttade till sin nya arena.
Och med ”man” menar jag Montreal Canadiens, Le Bleu-Blanc-et-Rouge, NHL:s framgångsrikaste klubb någonsin. Tar emot lite när jag skriver det, jag blöder ju blått å vitt som Toronto Maple Leafs fanatiker, men jag gör ett undantag för att det handlar om just The Rocket (mannen och filmen). Å sen är det ju obestridliga fakta. Nu för tiden är inte rivaliteten mellan Montreal och Toronto på blodigt allvar å vi skojar gärna lite med varandra, från Torontos/Nikes sida i reklamfilmerna om en pensionerade Montreal målvakt som jobbar som trädgårdsmästare och taxichaffis. Å Montreal är inte sämre å har tagit hjälp av Elmo från Sesame Street i den här lilla filmen (1967 är senaste gången Toronto vann Stanley Cup).
Okej, en stående ovationen i 6 minuter är ju ganska bra men går det att dra slutsatsen att han var en folkhjälte utifrån det? Vad sägs om en stadsbegravning då? Där över 110.000 människor passerade förbi hans kista när han låg på Lit De Parade i Bell Centre i Montreal. Å Canadas premiärminister deltog vid kyrkoceremonin, som för övrigt förättades av Montreals ärkebiskop.
Å vi ska ju bara inte prata om the Richard Riot 1955…varför inte då? Tja jag vill inte förstöra spänningen genom att berätta hela filmen.
Bra skådespelarinsatser av tämligen okända skådisar å man skymtar en och annan aktiv NHL-spelare (bl.a. retstickan Sean Avery) i rollerna.
Veckans faktoid
Pensionerade tröjnummer
Jag är den första att erkänna att det här inte är en klockren, per definition, faktoid men jag tänjer lite på begreppet för att kunna hålla hockey-temat hyfsat intakt.
I NHL så uppmärksammar ofta de olika klubbarna sina framstående spelare genom att antingen pensionera eller hedra det tröjnummer som spelaren burit under sin tid i klubben. När ett nummer pensioneras så får ingen annan spelare bära det numret och när man hedrar numret så brukar de spelare som bär numret efter ceremonin få ett extra litet märke som sys fast på matchtröjan.
En vanlig missuppfattning, som jag bygger hela denna ”faktoid” på, är att Börje Salming fick sitt nummer, 21, pensionerat den där magiska kvällen den 4:e oktober 2006 i Air Canada Center. Hur jag vet att det var en magisk kväll? Jag hade den stora turen att få tag i en biljett och var på plats! Otroligt mäktig känsla när 19.000 personer hyllade Börje med en stående ovation och det gräts öppet bland många av åskådarna. Ungefär hur många som grät? Det var svårt att se genom tårarna…
Toronto Maple Leafs har slutat att pensionera nummer, så Börjes nummer är ”bara” hedrat. Klubben har bara 2 pensionerade nummer:
- 5 - Bill Barilko
- 6 - Ace Bailey
Men även nummer 99 är pensionerat, i hela NHL, som en hyllning till Wayne Gretzky.
Finns det någon svensk spelare som fått sitt nummer pensionerat å inte bara hedrat?
Japp, den skamligt bortglömde Thomas Steen fick sitt nummer 25 pensionerat utav Winnipeg Jets (det laget som senare blev Phoenix Coyotes). Som lite extrafakta kan nämnas att Thomas son Alexander spelar i NHL, i St Louis Blues.
Finns det några svenskar som i framtiden kommer att få sina nummer pensionerade?
Markus Näslunds nummer 19 kommer att pensioneras den 11:e december i år, i samband med Vancouver Canucks 40-årsjubileum.
Jag är redo att satsa en ganska stor summa pengar på att Detroit Red Wings Nicklas Lidström kommer att få sin 5:a pensionerad när han lägger av.
Tyvärr har Toronto som sagt var slutat med att pensionera nummer, annars hade Mats Sundins nummer 13 varit ett säkert kort. Men han kommer att få sitt nummer hedrat, det är jag redo att satsa hela min samling med Rush-skivor på!
Veckans citat
You miss 100% of the shots you don't take.
Wayne Gretzky
Veckans skiva
Ministry - The Mind Is A Terrible Thing To Taste
Thieves
Burning Inside
Never Believe
Cannibal Song
Breathe
So What
Test
Faith Collapsing
Dream Song
"Han (Detroit Red Wings tuffing Tomas Holmström) skulle inte ens blinka åt en smäll, som skulle få bårbärarna i Italien att bära ut halva Juventus. Det finns inget gräs att rulla sig i i Joe Louis Arena."
Mats Wennerholm - Aftonbladet
En lysande beskrivning av skillnaderna mellan hockey och fotboll.
Å vad passar då bättre än en riktig hårding som veckans skiva?!
En riktig klassiker inom den genre som kallas industrimetall. Å en personlig favorit, både i fråga om skiva å grupp, i det sandlerska hemmet. Hjärnan bakom Ministry heter Al Jourgensen å är snudd på en levande legend i musikkretsar. Han är produktiv bortom all sans och vett och förutom Ministry är/har han varit inblandad i band såsom Prong, Revolting Cocks, lard, 1000 Homo DJ’s, Pailhead, ja listan kan göras lång. Men Ministry har alltid varit älsklingsbarnet och i slutet utav 80-talet/början av 90-talet så var man det band som populäriserade industrimusiken genom skivor som ”The Land Of Rape And Honey”, ”The Mind Is A Terrible Thing To Taste” och ”Psalm 69: The Way to Succeed and the Way to Suck Eggs”. Det brukar nästan alltid bli diskussion om vilka som ”breakade” först: Ministry eller Nine Inch Nails. Jag säger Ministry å går vidare. :-)
Al och hans vapendragare i början av Ministrys karriär, Paul Barker, sneglade en hel del på engelska grupper såsom Killing Joke och PIL, vars mästerverk ”Public Image” har förekommit mer än en gång vid live-framträdanden med Al Jourgensen. Men hårdrockens svar på Piff och Puff, som Al och Paul kallats för, tog dessa influenser och gjorde något eget utav.
Ska man försök sig på att beskriva industrimetall så är det en härlig mix av hårt distade gitarrer, sequencers an masse, synthar på längden å på tvären och ofta ganska repetativ musik med plötsliga utbrott (praktexempel på detta är Ministrys ”So What).
Det man kanske inte uppmärksammar vid en första genomlyssning är att det i 99 fall av 100 är riktigt duktiga musiker som framför musiken. En liten belysande historia är att för sisådär 10 år sedan så samåkte jag med en Semcon-kollega, Birger ”Bongo” Thorelli, som jobbade halvtid på Semcon å tillbringade övrig tid i Folkoperans fasta ensemble och på turne med jazzartister typ Svante Thuresson. En dag spelade jag ett blandband som bl.a. innehöll Ministrys Burning Inside och han blev, ursäkta vitsen, eld å lågor. Han lånade bandet å spelade låten för några utav sina kollegor i Folkoperans orkester å alla kanske inte blev helsålda på musiktypen men alla hade varit överens om att det var ”överraskande kompetenta musiker”.
Så har du tröttnat på all slätstruken musik i Idol å andra tv-program å känner att det är dags att utvidga ditt musikaliska universum; ge då Ministrys "The Mind Is A Terrible Thing To Taste" en chans!
QR-kod för veckans inlägg
