-
Tema gott å blandat
Publicerat 2010-11-21
Veckans Person
Marie Sklodowska Curie (1867 - 1934)
Tänk dig att växa upp i en familj där din mamma:
- är första kvinnan att tilldelas ett Nobelpris
- är första personen att tilldelas två Nobelpris, till råga på allt i två olika kategorier: kemi och fysik
- upptäcker två nya grundämnen: Polonium och Radium
- fått ett grundämne uppkallat efter sig: Curium (Cm)
- fått en måttenhet uppkallad efter sig: Curie (Ci)
Som det inte vore nog så har din pappa också tilldelas ett Nobelpris, Å din storasyster har också tilldelas ett Nobelpris. Och som sista spiken i kistan så har din man också tilldelats ett Nobelpris (eller rättare sagt den organisationen han leder: UNICEF).
Det var ödet för Ève Curie, Marie Curies yngsta dotter. Hon var också den enda personen i familjen Curie som inte valde en bana inom naturvetenskapen.
Den Polen-födde Marie Curie var också den första kvinnliga professorn vid Paris universitet. Att hon var född i Polen glömde hon aldrig och det första grundämnet hon upptäckte döpte hon passande nog till Polonium.
Hon var också något som definitivt inte var vanligt i Polen på den tiden; hon var agnostiker. Förklaringen kan ligga i det faktum att hennes far var ateist.
I samband med första världskriget bröt ut så donerade hon sina två, och hennes mans enda, Nobelprismedaljer till den franska statens krigskassa. Hon var också drivande i fråga om att få fram mobil röntgen-utrustning för att undersöka skadade soldater.
En extraordinär kvinna med alla mått mätt och ett föredöme för alla män och kvinnor.
Veckans Bok
Spycatcher: The Candid Autobiography of a Senior Intelligence Officer av Peter Wright
Jan Guillou firade stora triumfer med sin bokserie om agent Hamilton och min stora favorit John Le Carré har skrivit ett antal böcker om spioner under det kalla kriget. Det är nog ingen överdrift att påstå att spioneri säljer, även om man ibland för känsan av att bokmarknaden bara består av avvikande, emotionellt störda och alkoholiserade män/kvinnor inom polisen.
Gillar man spionböcker så ska man ge Spycatcher en chans, för här pratar vi om the real deal! Peter Wright jobbade inom MI5 - det brittiska kontraspionaget, och boken handlar om hans tid som anställd inom MI5.
Vad jag slogs av när jag läste boken var hur amatörmässigt en hel del saker sköttes inom en så pass viktig del av den brittiska underrättelsetjänsten. Att kompetens lätt övertrumfades av vilken skola man gått på.
Man får följa Peter Wright i hans arbete när han bl.a. genomför en avlyssningsoperation mot en rysk kryssare i Stockholm. Det är intressant att följa den katt-å-råtta-lek som pågår mellan framför allt ryssar och britter; hur man hela tiden höjer ribban i fråga om avlyssningsutrustning å ena sidan och utrustning för att avslöja avlyssningsutrustning å andra sidan.
Å inte minst jakten på spioner inom den brittiska underrättelsetjänsten. Peter Wright skriver bl.a. om sina egna misstankar gentemot MI5:s dåvarande generaldirektör Roger Hollis.
Jag är ful och snor lite av baksidestexten på boken som avrundning:
- JAN GUILLOU: "...bättre än allt annat jag hunnit läsa i branschen under senare år"
- P O ENQUIST: "...jag erkänner gärna att jag sträckläste den"
Veckans Wildcard
Studion 60 On The Sunset Strip
Om det finns något pris för mest missförstådda tv-serie så borde "Studio 60..." ligga bra till för att kamma hem det priset. TV-recensenter hos båda de stora kvällstidningarna har jämfört serien med "30 Rock", med bl.a. Tina Fey och Alec Baldwin, och då gjort tummen ned för "Studion 60..." i den jämförelsen. På ytan kan dessa två serier verka ganska lika; båda handlar om livet bakom scenen på en fiktiv humoristisk tv-serie av typen Saturday Night Live. Förutom att ha missförstått "Studio 60..." så har man också tagit faktumet att serien las ned redan efter en säsong som ett kvitto på att dom har rätt.
Men jag sticker ut hakan å påstår att dom helt enkelt inte förstått att medans "30 Rock" är en ren humorserien så är "Studion 60..." en dramaserie; dock med en vädligt stor portion humor. Vill man vara riktigt djärv så kan man klistra etiketten "kärleksdrama" på den. För som fundament till hela storyn ligger kärleken mellan Matt Albie och Harriet Hayes, suveränt spelade av Matthew Perry respektive Sarah Paulson.
Serien är skapad och skriven av Aron Sorkin å låter namnet bekant så är det inte så konstigt då Aron är mannen bakom "The West Wing" (Vita Huset). Å gillade man tempot och den intelligenta intrigen å dialogerna i "The West Wing" så blir man inte besviken om man ser "Studio 60...". En personlig reflektion angående varför det bara blev en säsong, å det bygger helt på mina fördomar om den genomsnittliga amerikanen: den var lite för smart. När det dyker upp referenser till Strindbergs "Fadren" i en tv-serie så tror jag att mr Joe Average drar öronen åt sig.
Å inte blev det bättre av att serien försökte, å i mina ögon lyckades, med att ge en nyanserad bild av 11:e september, krigen i Irak/Afganistan samt den kristna högerna kontra den liberala vänstern.
Den sista punkten återkopplar till seriens primära kärlekspar: Matt och Harriet. Matt är en liberal icke-troende jude medans Harriet är en djupt troende kristen som i serien bl.a. uppträder i den verkliga tv-showen "The 700 Club". Man får dock aldrig se framträdandet i sig men händelsen spelar en stor roll för hela serien.
Serien dräller av idel kända ansikten från diverse andra tv-serier och bl.a. John Goodman gör ett otroligt bra gästspel som domare i ett par avsnitt. Så bra att han faktiskt vann en Emmy för den prestationen.
Vill du se en rapp, intelligent å rolig tv-serie? Ge då "Studio 60 On The Sunset Strip" en chans!
Veckans faktoid
Man ska vänta x minuter efter man ätit innan man badar annars får man kramp i magen
Upp med handen alla ni som INTE har hört denna faktoid! Jag kommer mycket väl ihåg min mammas förmaningar när jag i början tjatade om att vi skulle åka och bada: "Vi har precis ätit så du får lugna dig en timma innan vi åker".
Just hur lång tid man ska vänta verkar variera. Jag har roat mig med att ställa frågan till ett par engelsmän och fick svaret 30 minuter. I Tyskland verkar det vara 1 timme som gäller.
Hur som helst ligger det ingen som helst sanning, faktiskt tvärtom. Om man badar på "tom" mage så ökar risken för kramp, fast då drabbas armar och ben långt före magen i sig. Det ska dock tilläggas att risken för att få kramp p.g.a. tom mage inte är överdrivet stor.
Det finns lite olika teorier om hur denna faktoid tillkommit:
- föräldrarna vill smälta maten i lugn och ro å slippa jaga sina barn på badstranden.
- syrebrist i kroppen uppstår när för mycket syre omvandlats till koldioxid och när koldioxid-halten i kroppen blir för hög aktiveras diafragman och dras ihop (som när man andas). Denna ihopdragning av diafragman vid syrebrist är allt annat än behaglig och kan upplevas som om man fått kramp i magen.
Om jag någon gång blir förälder så tror jag nog att jag inte ska hjälpa till med att hålla denna faktoid vid liv; jag satsar istället på "nej du får lugna dig, pappa är lite trött efter maten".
Veckans citat
Whatever women do, they must do twice as well as men to be thought to be half as good..
Luckily this is not difficult.
Veckans skiva
The Police - Zenyatta Mondatta
Don't Stand So Close to Me
Driven to Tears
When the World Is Running Down, You Make the Best of What's Still Around
Canary in a Coalmine
Voices Inside My Head
Bombs Away
De Do Do Do, De Da Da Da
Behind My Camel
Man in a Suitcase
Shadows in the Rain
The Other Way of Stopping
Sting - Sång, bas och synthesizers
Stewart Copeland - trummor, bakgrundssång och synthesizers
Andy Summers - Gitarr
The Police - gruppen med de knasigaste skivnamnen (Outlandos d'Amour, Reggatta de Blanc, Zenyattà Mondatta, Ghost in the Machine och Synchronicity) och de genant dåliga musikvideorna.
Men ack så bra dom var! Å det är lätt att glömma bort att Sting var/är en riktigt, riktigt bra bassist! Å hans prestation blir inte sämre av att för det mesta spelade på en bandlös bas.
Å det är lika lätt att glömma hur gigantiskt stora The Police var under 80-talets första hälft. Dom har sålt smått ofattbara 50 miljoner skivor med bara 5 album "under bältet". Hyfsat snitt med 10 miljoner sålda ex av varje album. "Synchronicity" låg 1:a på Billboard-listen i hela 17 veckor 1983 å gruppen la av efter att tunerat med den plattan. Gruppen stod då på toppen av sin karriär med enorma försäljningssiffror både gällande skivor å konserter och ett gäng med Grammys för "Synchronicity".
När tidningen Rolling Stone satte samman sin lista över världens 500 bästa album så fanns 4 utav The Police album med; det album som inte kom med är veckans skiva. Helt ofattbart att inte Zenyatta Mondatta finns med på den listan, för den är verkligen en ren å skär diamant i fråga om musik.
Sting är som sagt var en baddare i fråga om att traktera en bas å övriga medlemmar är inte bortkomna vid sina instrument. Gitarristen Andy Summers har varit proffesionell musiker sedan början av 60-talet och har uppnått den aktningsvärda åldern 67 år. Åldern märktes verkligen inte när ett återförenat The Police spelade i Globen för bara några år sedan! Min far, som är född samma år som Andy hade behövt syrgas halvvägs in i konserten om han försökt hålla samma tempo.
Jag har dock sparat det bästa till sist: trummisen Stewart Copeland. The hardest hitting man in the business! Född i USA men flyttade redan efter några månader till Egypten å han fram tills han fyllde 15 år så flyttade hans familj runt i mellanöstern. Varför? Hans far är en utav grundarna av CIA och en expert på mellanöstern,
Stewart Copeland är en utav de bästa trummisar som satt avtryck inom dagens rock- och popmusik. Han är en utav få trummisar som har en så pass egen spelstil så att man nästan omedelbart hör att den är han som spelar, eller att någon försöker spela som honom. Han har i flera intervjuer sagt att han har inspirerats mycket av den lokala musiken han hörde när han bodde i Libanon och att han sedan har mixat den med framför allt jazz. När man hör honom spela så är det lätt att tänka att "det där låter ju inte så svårt" men prova att sätta dig bakom ett trumset å försök att spela likadant. Skitsvårt, tro mig!!!
Några personliga favoriter på Zenyatta Mondatta? De två mest kända låtarna är ju "Don't Stand So Close To Me" och "De Do Do Do, De Da Da Da". Men jag har två andra låtar som favvisar: "Man In A Suitcase" och framför allt "Canary In A Coalmine".
QR-kod för veckans inlägg
