-
Tema: Män som inte låter sig placeras i ett fack
Publicerat 2010-12-03
Veckans Person
Ignaz Trebitsch-Lincoln (1879 - 1943)
Ibland skulle man verkligen vilja kunna titta in i en persons huvud å se hur tankebanorna löper.
Ignaz Trebitsch-Lincoln är just en sådan person. Född och uppvuxen i en ortodox judisk familj i Ungern. Han kom i klammeri med rättvisan, stölder, i unga år och när han var 18 år flydde han landet och hamnade till slut i London.
Väl i London träffade han några kristna missionärer och samma år han fyllde 20 år konverterade han från judendomen till kristendomen och lät sig döpas.
Som nybliven kristen så skickades han till Canada, för att missionera bland Montreals judar.
1909 blev han brittisk medborgare och redan året efter blev han invald i parlamentet. Han blev dock inte långvarig som parlamentsledamot. På den tiden fick dessa inte betalt och han hade ekonomiska problem redan innan han blev invald.
Efter 1:a världskrigets utbrott erbjöd han sig att spionera för Storbrittanien men när han fick kalla handen bytte han sida och kontaktade Tyskland, som han sedan spionerade för.
När han återvände till London fick myndigheterna snabbt upp ögonen för honom å han lyckades med nöd å näppe fly till USA. Men därifrån blev han utlämnad och han tillbringade 3 år i brittiskt fängelse.
Efter att han frisläppts utvisades han och han styrde kosan till Tyskland ännu en gång å denna gång drogs han till extremhögern å ingen blir nog överraskad att han kom i kontakt med Hitler och hans gelikar.
Sedan följde en rad av händelser i rask takt som tog honom till Wien och Budapest. Bland annat försökte han sig på att sälja uppgifter till olika länders säkerhetstjänster och i Österrike blev han anklagad för högförräderi men friades.
Nästa destination blev Kina, där han konverterade till Buddhismen. Så värst helig och from var han dock inte, då han bl a spenderade en inte oansenlig tid med att förföra nunnor.
Strax innan 2:a världskriget bröt ut så flyttade han från Kina till Japan, där han hjälpte till med att sprida anti-Brittisk propaganda. Och när väl kriget bröt ut så tog han ännu en gång kontakt med nazisterna och erbjöd sig att organisera kampanjer för att diskreditera de britter som fanns i Asien.
När han dog 1943 arbetade han för både den tyska och japanska säkerhetstjänsten.
Veckans Bok
Moon - the life and death of a rock legend av Tony Fletcher
Det förpliktigar att ha smeknamnet "Moon the Loon", vara trummis i "The Loudest Band In The World" samt vara vad man i dag lite slarvigt skulle kalla "bostavsbarn" (ADD, ADHD mm). Men Keith Moon inte bara levde upp till dessa förväntningar; han mer eller mindre på egen hand definierade den lite udda "sporten" rockstjärna-slår-sönder-hotellrum. Och satte en näst intill ouppnåelig standard i fråga om sex and drugs and rock'n'roll.
Obducenten som undersökte Keith Moons kropp påstås ha sagt att han inte var förvånad över att Keith dött, utan att han blev så gammal som han blev. Och det tragiska är att Keith Moon bara blev 32 år gammal.
Ingen av medlemmarna i The Who var några renlevnadsmänniskor men Keith tog det hela till en helt ny nivå. Boken handlar, inte helt oväntat, en hel del om droger och följderna av missbruk. Men den handlar om så mycket mer än så. Man får följa Keith Moons liv från vaggan till graven.
Författaren Tony Fletcher väjer inte för de mörkare sidorna av Keith Moons liv men boken är inte "snaskig" på samma sätt som t ex "The Dirt". Å den innehåller mycket positivt också. Och framför allt är den väldigt, väldigt välskriven.
Känner du att du inte har total pejl på vem Keith Moon var? Han var en stilbildande trummis i ett utav de största å bästa rockbanden som världen skådat, The Who. Många trummisar listar Keith Moon som en stor inspirationskälla, storheter som Rushs Neil Peart och (i mina ögon/öron) sveriges bästa rocktrummis Josephine Forsman i Sahara Hotnights/Casablanca.
Veckans Wildcard
Near Dark
Vampyrer har verkligen blivit populära de senaste åren, mycket på grund av tv-serier som True Blood å Vampire Diaries och inte minst Twilight-filmerna.
En bortglömd liten pärla till film är "Near Dark", regisserad av Kathryn Bigelow. Låter namnet Kathryn Bigelow bekant? Kan bero på att samma person blev första kvinna att vinna en Oscar för bästa regi tidigare i år.
Filmen börjar som så många andra filmer: pojke-möter-flicka, tycke uppstår. Sen avviker den lite från standardupplägget när flicka-biter-pojke-å-springer-därifrån-innan-solen-går-upp.
När solen går upp börjar det ryka om skinnet på pojken och i sista sekunden återvänder flickan med ett gäng med andra vampyrer och räddar honom. Ledaren för gänget, spelad av Lance Henriksen, låter motvilligt pojken ansluta sig till gänget, för att lära sig "jaga".
Pojkens pappa och polisen är dock gruppen på spåren och det blir riktigt intensivt när en utav vampyrerna i gruppen kidnappar pojkens syster.
Vill inte förstöra spänning genom att berätta mer. Men vill du se en bra vampyrfilm, som nästan känns "dokumentär" i sin allt annat än glättiga framställning, se då "Near Dark".
Veckans faktoid
Guldfiskens minne är bara x sekunder långt
"Minne som en guldfisk", låter det bekant? En tvättäkta klassiker i faktoidernas underbara värld.
Inte nog med att guldfiskar har bra minne, dom kan också hålla reda på klockan. Ja inte så att man kan fråga vad klockan är men...
Forskare vid universitetet i Plymouth har framgångsrikt "tränat" guldfiskar att förse sig själva med mat.
Man började med att förse akvariumet med en liten hävstång som fiskarna kunde trycka på. När dom gjorde det så fick dom en lite mängd med fiskmat.
När man konstaterat att fiskarna fattat att dom kunde förse sig själva med mat så höjde man ribban lite.
Man ändrade förutsättningarna så att fiskarna bara kunde få mat under 1 timma per dygn, vid samma tid varje dag. Det visade sig att fiskarna ganska snabbt listade ut att det inte var någon idé att trycka på hävstången innan rätt tidpunkt. Å det tog inte heller lång tid innan dom listade ut att hävstången bara fungerade under en 1 timmas tid och slutade trycka när timman var över.
Veckans citat
If ignorance is bliss, why aren't there more happy people in the world?
Veckans skiva
Public Image Ltd - The Greatest Hits, So Far
Public Image
Death Disco
Memories
Careering
Flowers Of Romance
This Is Not A Love Song
Rise
Home
Seattle
The Body
Rules And Regulations
Disappointed
Warrior
Don't Ask Me
Är namnet John Lydon bekant? Inte det. Hur är det då med namnet Johnny Rotten? Japp, killen som sjöng i Sex Pistols och gillade att kalla musikjournalister "wankers". De är samma person, Johnny Rotten var John Lydons artistnamn.
Många tyckte nog att Sex Pistols var något av ett skämtband, bestående av folk som med nöd å näppe kunde spela och mer var utvalda för sina förmågor att reta upp folk.
Så många blev nog ganska förvånade när John Lydon bildade Public Image Ltd (PIL) efter att Sex Pistols splittrats.
Och vilket start bandet fick! Låten Public Image är en utav mina absoluta favvo-låtar alla kategorier. Och stillbildande när det gäller gitarrsoundet. Gitarristen Keith Levine är en lite bortglömd gitarrhjälte men lyssna på hans innovativa användande av en flanger och lyssna sedan på U2:s gitarrist The Edge... The Edge har i flera intervjuer sagt att Keith Levine var en stor influens.
PIL spottade ur sig en mängd skivor och hade många namnkunnig musiker som gästspelade. Den som kan sina gitarrhjältar dregglar säkert när jag skriver att über-gitarristen Steve Vai har medverkat. Å vår egen svenska stolthet: bassist extraordinaire Jonas Hellborg.
Med tiden så "mjuknade" musikstilen lite i jämförelse med det nästintill punkiga stilen på första skivan. Men John Lydon har bevisat bortom allt tvivel att han är kapabel att skriva musik inom många genrer. Å han har själv gjort bejublade gästspel, mest känt är kanske hans inhopp på Leftfields "Open Up".
Så ge denna samlingsskiva en chans å gillar du det du hör; gräv då vidare bland alla de skivor som PIL givit ut.
QR-kod för veckans inlägg
