-
Tema: Djävulen, djur och goda gärningar
Publicerat 2010-12-09
Veckans Person
Florence Nightingale (1820 - 1910)
- Men goa bloggredaktören, skulle inte Veckans Person handla om okända personer? Jag vet vem Florence Nightingale är...
- Jorå, ursprungstanken var sådan men redaktören har hittat så mycket intressant, men okänt, om kända personer så redaktören har breddat kriterierna för Veckans Person (se förstasidan på bloggen). Tjuvstartade för några veckor sedan när redaktören skrev om Barbara Cartland.
Och denna vecka har vi ju en kändis av megaformat; som givit upphov till ett begrepp - ...han/hon är rena Florence Nightingale... Och även givit upphov till vad som skulle kunna sorteras in under Veckans Faktoid. Att hon var mer eller mindre ensam ansvarig för att dödligheten på militärsjukhusen under Krim-kriget sjönk från strax under 50 procent till bara några få procent.
Forskning under framför allt 1990-talet har visat att dödligheten inte alls minskade och att soldater som opererades direkt vid fronten hade större chans att överleva än om dom opererades för samma sak på något utav militärsjukhusen. Dödligheten till och med ökade och det sjukhus det ökade allra mest på var det sjukhus där Florence tjänstgjorde.
Florence Nightingale noterade detta med stor förfäran och trodde under lång tid att detta hängde ihop med undernäring och överansträngning gällande soldaterna. Det var först när hon återvände till England som hon började tänka om och istället tänka i banorna att det hade med hygien att göra.
Hon arbetade sedan oförtrutet resten av sitt, för tiden, långa liv med utbildning av sjukvårdspersonal i fråga om framför allt betydelsen av hygienska förhållanden. Hon hade många strängar på sin lyra och en utav dessa strängar var statistik. Något hon använde sig av när hon samlade in pengar för att uppföra nya sjukhus.
Även om hon inte kom på tårtdiagrammet så var hon en utav pionjärerna i fråga om att använda sig av sådana för att åskådliggöra fakta för potentiella bidragsgivare. En specialvariant på tårtdiagrammet, polärdiagrammet, brukar tillskrivas Florence Nightingale.
De sista 50 åren av sitt liv tillbringade hon till stora delar sängliggandes och med återkommande depressioner. Det har spekulerats en hel del om varför och teorier som att det skulle ha något med insikten om att hon initialt hade fel om orsaken till den höga dödligheten på militärsjukhusen har cirkulerat men sanningen är att ingen riktigt vet.
Hur som helst så hoppas redaktören innerligt att hon när hon dog förstod vilken insats hon ändå gjort för den moderna sjukvården och dess syn på hygien.
Veckans Bok
Rendevouz with Rama (Möte med Rama) av Arthur C Clarke
Finns det något som "dokumentär science fiction"? Alltså science fiction som känns som att "så där skulle det säkerligen kunna bli". Om man köper att en sådan genre finns så vill i alla fall redaktören sortera in "Rendevouz with Rama" i det facket!
Först några ord om bokens författare, Arthur C Clarke. En gigant inom science fiction genren, med klassiker som "2001 - Ett rymdäventyr" och "Childhood's End" under bältet. Och ganska många vill ge honom äran för konceptet att sätta ut kommunikationssatelliter i geostationär bana runt jorden.
Åter till boken. Ska man koka ner den till några få ord så känns inte okänt-rymdskepp-dyker-upp-å-människan-utforskar-skeppet helt fel.
Broderar man ut texten lite mera så handlar boken om ett gigantisk rymdskepp, 2 gånger 5 mil långt, som dyker upp i vårat solsystem. Ett gäng människor sänds iväg för att utforska skeppet och man lyckas ta sig in i den till synes övergivna farkosten. Men allt eftersom man utforskar dess innandöme så springer dom på "varelser".
Ingen blir väl förvånad om redaktören avslöjar att det inte går helt som på räls å situationer uppstår både på grund av skeppet å dess "innevånare" och vad människorna utanför skeppet tar sig för.
Boken är första delen i vad som till slut blev fyra böcker om rymdskeppet Rama. De övriga tre, "Rama II", "The Garden Of Rama" och "Rama Revealed", skrev Clarke tillsammans med Gentry Lee.
Redaktören törs nästan lova att om du inte rent ut hatar genren science fiction så kommer du att gilla böckerna om Rama.
Veckans Wildcard
South Park - Bigger, longer and uncut
Vissa filmer får en extra dimension om man ser dom på rätt plats/med rätt sällskap. redaktören hade den stora förmånen att se "South Park - Bigger, longer and uncut" i Toronto, Canada, en kort tid efter att den haft premiär. Varför det var så turligt kommer att framgå om du läser resten av texten.
TV-serien "South Park" är nog känd för de flesta; en i mitt tycke lysande tecknad serie med vad som kan vara TV-historiens minst politiskt korrekta karaktär någonsin: Eric Cartman! Så redaktören drar inte bakgrundshistorien rörande South Park, utan dyker direkt in i filmen.
Det hela börjar med att hela kompisgänget (Cartman, Kyle, Stan och Kenny) går på bio för att se den canadensiska humorduon Terrance och Phillips nya film; "Asses of Fire". Filmen lär grabbarna en hel räcka med nya, inte fullt så barntillåtna, uttryck.
Något som inte går helt obemärkt förbi i vuxenvärlden. Det hela kulminerar i att Cartman stämmer upp i en sång om Kyles mamma. Om man som undertecknad har en del fördomar om USA och oförmågan att tackla grundproblemet å i stället skjuta skulden så lång bort från sig själv som möjligt så blir man inte förvånad när det är Terrance och Phillip, ja hela Canada, som får skulden å ett krig mellan USA och Canada bryter ut.
Släng in skopa kärlekstrubbel i form av det dysfunktionella förhållandet mellan Djävulen och Saddam Hussein å en massa klämmiga sångnummer (vanligtvis är redaktören snudd på allergisk mot musikaler å liknande men den här filmen är ett lysande undantag) å du har en väääldigt sevärd film!
Ni har nog listat ut varför det var en bonus att se filmen i Canada. Å som grädden på moset hade några snälla människor tryckt upp textblad å delade ut vid biografen, så att man kunde skråla med i exempelvis What Would Brian Boitano Do?.
Fortfarande inte helt övertygad? Ta en titt på trailern å varför inte roa dig med att försöka identifiera vilka figurer som fått sina röster från Eric Idle från Monty Python och George Clooney.
Veckans faktoid
Om man lägger en levande groda i kallt vatten och värmer upp det långsamt så märker den inte vad som händer
Ännu en klassiker i faktoidernas underbara värld å ofta använda som liknelse för att vi människor kan vänja oss vid det mesta bara förändringen inte går alltför snabbt.
En liten brasklapp; grodor är växelvarma och är mästare på att anpassa sin kroppstemperatur till omgivningens temperatur. I fråga om kyla så är det nog inga andra varelser som slår dom på fingrarna/extremiteterna, det finns grodor som överlever även om det bildas is i vävnaderna.
Men hur är det då med värme? Jodå, bara bra. Till och med bättre än bra; utmärkt. Även på den punkten är det få, troligen inga, andra arter som klarar värme lika bra.
Det har forskats ganska mycket på området och man har till och med gått så långt så att man har dokumenterat "max-temperatur" för olika sorters grodor. Känns som lite seriemördare-in-the-making-varning när det gäller den forskningen. :-)
Inga grodor överlever kokande vatten och alla vetenskapliga experiment har visat att grodorna försöker fly från kärlet med vattnet som blir för varmt.
Vanligtvis kan man ju uppmana folk att inte tro på vad man säger utan istället prova själv. Men här bönar å ber redaktören om att inte prova detta hemma. Roa er med att leta reda på de "bevis" som finns på YouTube för att grodorna sitter kvar...
Veckans citat
Cats are smarter than dogs. You cannot get eight cats to pull a sled through snow.
Veckans skiva
Lou Reed - Transformer
Vicious
Andy's Chest
Perfect Day
Hangin' 'Round
Walk on the Wild Side
Make Up
Satellite of Love
Wagon Wheel
New York Telephone Conversation
I'm So Free
Goodnight Ladies
Att det förekommer sprit å knark i musikerkretsar är ju ingen hemlighet och oroväckande många musiker dukar under, se Veckans Bok från förra veckan.
Många har otur å trillar av pinn när dom kvävs av sina egna spyor efter en lite för blöt kväll, något som egentligen kan hända vem som helst som är lite för berusad. Å så finns det personer med fler liv än en katt och Lou Reed är ordförande i den klubben (han hade nog varit det om en sådan funnits). Läs någon utav de biografier som skrivits om mannen i fråga och förundras över vad en människokropp kan tåla.
Hur han sen har hunnit med att spotta ur sig bortåt 20 skivor som solo-artist är snudd på ett mirakel. Lou Reed är en artist som verkar vara svår att hålla sig neutral till. Varför då? Rösten! Han tillhör den trio av rockers födda på 40-talet vars röster aldrig kommer att toppa listan över skönsjungande artister: Neil Young, Bob Dylan å så redan nämnda Lou Reed.
Å det är inga dåliga skivor han givit ut. redaktören valde mellan hela fyra av hans alster innan redaktören till slut fastnade för klassikern "Transformer". De andra skivorna var "Rock'n'Roll Animal", "New York" och "New Sensations".
Det som till slut fällde avgörandet var Walk on the Wild Side, den låt som mer än någon annan förknippas med Lou Reed. Å även är ett utmärkt koncentrat av hans artisteri; mera-prat-än-sång och en text som beskriver de lite mera udda sidorna, baksidorna, av USA.
Finns mycket att skriva om när det gäller Lou Reed; hans deltagande i kretsen runt Andy Warhol i slutet av 60-talet, hans samarbete med David Bowie eller varför inte hans duett med Luciano Pavarotti.
Men redaktören överlåter till den vetgirige att forska vidare på egen hand; my work is done i och med att redaktören pekat ut Lou Reed på kartan. :-)
QR-kod för veckans inlägg
