-
Tema: Canada
Publicerat 2011-01-30
Veckans Person
Sir Frederick Grant Banting (1891 - 1941)
Det var inte helt lätt att välja ut vem som skulle bli veckans person. Redaktören gick bet på att hitta något galet geni eller någon brilliant person med lite mera udda sidor. Men när redaktören läste in sig på Frederick Banting så upptäckte han att Banting har en släkting som nog är mera känd, mer om denna släkting i slutet av texten.
Någon kanske tycker sig känna igen namnet å det är nog inte helt otroligt att ni har läst om honom i skolan. Frederick Banting är nämligen en utav personerna som fick Nobelpriset för upptäckten av insulin.
Sir Frederick började sin akademiska bana med att läsa teologi/religionshistoria efter att ha fått nobben av den canadensiska armen pga för dålig syn. Han bytte dock ämne ganska snabbt till medicin. Ironiskt nog så deltog han i 1:a världskriget som militärläkare och utmärkte sig så pass att han är en utav de 2877 personer som tilldelats ett Military Cross för gallantry during active operations against the enemy.
Åter från kriget så verkade han som läkare i några år innan han återupptog det akademiska livet och började forska inom det medicinska området i allmänhet och bukspottskörteln i synnerhet. Ett forskande som ledde fram till upptäckten av insulin.
Han snöade dock inte helt in på det medicinska utan var även en mycket duktig landskapsmålare. Så pass duktig att han fick en plats på en konstnärlig expedition som anordnades av den canadensiska regeringen och som gick till norr om polcirkeln.
Frederick Banting var mycket intresserad av vad man lite slarvigt skulle kunna kalla flygmedicin och avled i en flygplanskrasch när han var i färd med att prova en ny flygdräkt för höghöjdsflygning.
Hur var det nu med den kända släktingen? Släktingen ifråga är Willian Banting, mannen som anses vara först med att dokumentera och sprida effekten av en kolhydratfattig kost till allmänheten. Detta gjorde han i skriften Letter on Corpulence Addressed to the Public och det är från William Banting som vi fått ordet "bantning" ifrån. Han tillhör den exklusiva samling av män som fått ett engelskt verb uppkallat efter sina efternamn. De andra är Louis Pasteur och kapten Charles Boycott.
Veckans Bok
"Inuksuit - Silent Messengers Of The Arctic" av Norman Hallendy
Ett utav kulturbloggsredaktörens intressen är inuitkonst och som alla andra naturfolk så präglas konsten av djur och natur. Ett särdrag i fråga om just inuiternas konst är inuksuk (plural inuksuit); inuk i betydelsen person och suk i betydelsen i stället för. Dvs något i stil med i stället för en människa eller som ersättning för en människa.
Det kan ju låta lite kryptiskt men när man får veta att en inuksuk i sin ursprungsanvändning inte var ett konstföremål; utan fungerade som markering för en vandringsled, som en markör för "här finns det mat" eller "här finns det en källa att dricka ur", ja då känns ju namnet hyfsat mitt-i-prick. Det är ju inga gästvänliga områden som inuiterna bor i, så det finns ju inga bemannade serviceställen att tillgå. :-)
De utav er som såg på vinter-OS i Vancouver kanske kommer ihåg den officiella logotypen, som var en inuksuk.
Nuförtiden när man använder sig av GPS, snöskoter/flygplan/helikopter så har inuksuit mer eller mindre spelat ut sin traditionella roll och har övergått till att vara ett konstföremål. Men vill man läsa om dess historia så finns det ingen bättre bok än Norman Hallendys bok "Inuksuit - Silent Messengers Of The Arctic". Hallendy har intervjuat många utav de äldre inuiterna och boken är rikt illustrerad med fotografier och teckningar. Helt enkelt ett måste i bokhyllan för den som är intresserad av inuitkonst.
Om man besöker Canada så rekommenderar redaktören varmt att man söker upp de museum/konstgallerier/konstaffärer som har inuksuiter i sitt utbud. Om du har vägarna förbi Toronto så kan redaktören rekommendera MIA - Museum of Inuit Art. Lite smolk i glädjebägaren är att de små miniatyrer som säljs inte är direkt gratis. Så det kan vara på sin plats att titta runt lite innan man slår till. Många utav de bästa konstnärerna är från Cape Dorset och all äkta inuitkonst ska vara märkt med den canadensiska regeringens IGLOO-certifiering, som ska innehålla både namn och hemort för konstnären. I redaktörens egen ytterst modesta samling av inuitkonst hittar man en inuksuk gjord av konstnären Kov Peter, som är från just Cape Dorset.
Veckans Wildcard
Rush - Beyond The Lighted Stage
Det är inte bara veckans person å skiva som det varit svårt att välja den här veckan. Veckans film var inte helt enkel den heller. Skulle välja en film om Canada? Eller inspelad i Canada; Näst efter Los Angeles och New York så är Toronto den stad i nordamerika där det spelas in flest filmer å Vancouver är alla tv-seriers okrönta inspelningsstad. Kanske en film av någon av Canadas alla regisörer; James Cameron om vi pratar kommersiella framgångar, David Cronenberg om vi pratar om originalitet eller varför inte ta en promenad på den gata som heter independentfilm å hälsa på hos Atom Egoyan?
Redaktören kände att han inte kunde ha en Rush-skiva som veckans skiva; det har inte gått tillräckligt många veckor sedan den förra. Så varför inte välja en film om Rush? Genialt! :-) Om någon utav er sett dokumentären "Iron Maiden: Flight 666" så kanske regisörerna Scot McFadyen och Sam Dunn är bekanta. Det är samma killar som gjort veckans film.
Vanligtvis brukar sådana här musikdokumentärer vara något insmickrande men dessa herrar har med bravur lyckats blanda högt å lågt, positivt å negativt. Rush är ett tämligen skandalfritt band, så det finns inga direkt snaskigheter att gräva ned sig i. Å i och med att Rush aldrig haft någon image annat än själva musiken så går det inte att gräva där heller. I stället har man i mångt och mycket valt att zomma in på människorna, utan att för den del fläka ut deras privatliv.
Filmmakarna har fått fritt tillträde till privata filmer å dylikt å man sitter å småskrattar åt de filmsnuttar som är inspelade i slutet av 60-talet/början av 70-talet; modet var ju inget vidare på den tiden. Å man slås av hur mycket å öppet som folk rökte på den tiden, å då pratar vi om vanliga cigaretter. Vi får följa med ända från början, när Alex Lifesons (gitarr) och Geddy Lees (sång/bas/syntar) föräldrar flyttade från Europa och skapade sig ett nytt liv i Canada. Mycket prat om skoltiden och överraskande mycket film av bra kvalitet.
Rush har för det mesta gått sin egen väg; istället för att enligt standardformel 1A för rockband ha ett halvgalet geni på gitarr (typ Michael Schenker eller Eddie Van Halen) å någon på trummor som får hattmakaren i Alice I Underlandet att framstå som ytterst normal (typ Keith Moon eller John Bonham) så har man bandets upptågsmakare på gitarr och den hyperintelligente å tillbakadragne Neil Peart på trummor och som textskrivare. Just texterna har fått många musikjournalister att skriva åtskilliga spaltmeter med negativa omdömen, något som uppmärksammas i filmen.
En annan negativ sak, men med helt annan dignitet och natur, som uppmärksammas på ett imponerande balanserat sätt är det faktum att inom loppet av ett år så omkom Neil Pearts enda barn i en singelolycka och hans hustru gick bort i cancer. Det är ju så otroligt lätt att fastna i någon känslomässig sörja eller skildra det hela kallt å kliniskt men här pratar vi om en balansakt i världsklass! Genom ett otroligt skickligt filmmakeri så får vi hela händelseförloppet berättat för oss på ett osentimentalt men ändå varmt å mänskligt sätt. Kanske fel uttryck att använda men det hela slutar ändå lyckligt; Neil har en ny familj; gift med fotografen Carrie Nuttall och september 2009 kunde man läsa om lilla Olivia Peart (den sista tredjedelen av texten).
Med jämna mellanrum dyker det upp filmsnuttar där andra artister som låtit sig influeras/inspireras får komma till tals. Bland annat medlemmar i Kiss, Metalica och Smashing Pumpkins. Å även skaparen av South Park, Matt Stone, är med på ett hörn. Han och den andra skaparen, Trey Parker, är stora Rush-fans och har skapat det geniala videointrot till Rushs "Tom Sawyer".
Om du fortfarande inte är övertygad så kanske trailern till filmen kan ge en puff i rätt riktning.
Känner du att du är nyfiken på världens största kultband, vill få dig en hel del musik å humor till livs å vill veta mer om det enda rockbandet som är medlemmar av the Order of Canada?
Se då "Rush - Beyond The Lighted Stage"!
Veckans faktoid
Vad amerikaner tror om Canada
Redaktören kommer banne mig inte på några svenska faktoider om Canada, så han tänjer lite på definitionen å tar istället upp sådana saker som ett skrämmande stort antal amerikaner tror.
- Canada = USA
Okej redaktören erkänner att det kanske inte är så vanligt att amerikaner tror att canadensare är som amerikaner. Det är nog vanligare att dom tror att canadensarna är socialistiska pacifister, på gränsen till att vara kommunister. :-) För att vara lite allvarlig så råder redaktören er verkligen att inte prata med en canadensare och säga något i stil med att dom är som amerikanerna. Det är verkligen en förolämpning. I stället rekommenderar redaktören att dra ett litet skämt som han lärt sig: Vad är likheten mellan USA och Canada? Båda har ett underutvecklat land vid sin södra gräns. - Mph - Miles per hour.
Det är mer än en amerikan som blivit förvånad över att ha blivit stannad och fått böter för att ha kört 60 km/h för fort när dom bilat i Canada å dundrat fram i 100 mph på motorvägen. Canada började övergången till den "metriska världen" i början av 70-talet. Så hastigheten mäts i kilometer i timmen och avstånden på trafikskyltar är i kilometer. - Fri sjukvård
Tyvärr något som alltför många tror på, att sjukvården är fri för alla. Canada har ett mycket generöst sjukvårdssystem, väldigt likt Sveriges. Men du måste vara canadensisk medborgare för att kunna åtnjuta fördelarna med systemet. - Man pratar franska överallt i Canada
Canada är officiellt tvåspråkigt; engelska och franska. Så visst är chansen hyfsad att man springer på någon som kan franska vartän man är i Canada, någonstans mellan 10% och 15% av befolkningen pratar båda språken. Men står du i valet och kvalet å känner att du måste välja mellan att lära dig ett utav dessa språk för att du ska till Canada så ska du nog satsa på engelska om du inte ska till provinsen Quebec. Quebec är det enda området i Canada där enbart franska är det officiella språket på provinsnivå. Om man ska till provinsens största stad, Montreal, så klarar man sig ändå hyfsat med engelska men ska man besöka övriga delar av provinsen så rekommenderas franska!
Veckans citat
Toronto is a kind of New York operated by the Swiss.
Veckans skiva
The Tragically Hip - Day For Night
Grace, Too
Daredevil
Greasy Jungle
Yawning or Snarling
Fire in the Hole
So Hard Done By
Nautical Disaster
Thugs
Inevitability of Death
Scared
An Inch an Hour
Emergency
Titanic Terrarium
Impossibilium
Gordon Downie - sång och gitarr
Paul Langlois - gitarr
Rob Baker - gitarr
Gord Sinclair - bas
Johnny Fay - trummor
Det var verkligen inte lätt att välja ut veckans skiva; Canada har ju producerat en hel drös med bra artister å grupper. Så vad skulle redaktören välja? Kanske den gamla godingen "Reckless" med Bryan Adams (innan han gick ner sig i kräkträsket vid namn "(Everything I Do) I Do It For You". Eller "Gordon" med Barenaked Ladies. Eller någon av Alanis Morissettes första skivor. Eller i stort sett vad som helst med Neil Young eller The Band. Kanske något av Skinny Puppy, Triumph, Guess Who eller Bachman Turner Overdrives klassiker "Not Fragile". Eller varför inte Joni Mitchell eller Leonard Cohen...
Vi tar och dammar av den vid det här laget välkända tidsmaskinen och ställer in den på juli 1998 och platsen är The Orbit Room i Toronto. Redaktören står och bekantar sig med några av stadens innevånare när en man tränger sig förbi och hoppar upp på scenen där husbandet spelar. En utav de han står och pratar med säger "dude, that's Gordon Downie". Vilket inte sa redaktören ett smack, hade aldrig hört det namnet tidigare.
Efter någon minut så stämmer dom upp i vad som antagligen är det bästa undertecknad avnjutit i fråga om livemusik; Nautical Disaster. Och herr Downie sjöng som om hans liv hängde på det; det var som om nerverna satt utanpå karln. Redaktören var helt nockad!
Låten handlar till stor del om en militäroperation under andra världskriget som gick helt åt h*lsike fel: Räden i Dieppe. En operation som genomfördes i augusti 1942 å som gick ut på att de allierade skulle återerövra hamnen i Dieppe i Frankrike så att man skulle kunna utvärdera tyskarnas invasion. Över 3500 personer, utav 6000, dog/sårades/tillfångatogs och utav dessa så var närmare 3400 canadensiska soldater.
Någon dag senare så är det en lugn tv-kväll på hotellet och helt plötsligt dyker denna man upp igen, den här gången gäller det en ny skiva som släppts samma dag. Redaktören spetsade öronen lite extra för hur många gånger har man sett ett sådant inslag på tv i allmänhet och nyheterna i synnerhet? Det visade sig att det var en nationell angelägenhet; en ny skiva med gruppen The Tragically Hip.
Nästa dag var numero uno på att-göra-listan: inköpa några skivor med tidigare nämnda grupp. Å redaktören har verkligen inte ångrat sig sedan dess!
Så vill du utvidga ditt musikaliska universum, ge då The Tragically Hip en chans.
QR-kod för veckans inlägg
