-
Tema: Kvinnor Kan
Publicerat 2011-02-06
Veckans Person
Nanna Svartz (1890 - 1986)
Det är inte så ofta som redaktören kan säga att han har ett dagligt "förhållande" med Veckans Person men den här veckan kan han påstå det utan att vara rädd för närmare granskning; som ätare av Salazopyrin®.
Nanna Svartz är född och uppvuxen i Västerås, yngst i en syskonskara på 5 barn. Hon var dock den enda utav syskonen som blev vuxen; hennes 3 systrar dog av tuberkulos och hennes bror dog av hjärtfel.
När hon växte upp kunde inte kvinnor ta studentexamen i Västerås, så hon och hennes föräldrar flyttade till Stockholm så att hon kunde slutföra sina studier.
Veckans person är en utav få svenskar som fått ett pris uppkallat efter sig; "Reumatikerförbundet och Pfizers pris för framstående reumatologisk forskning till Nanna Svartz minne". Nanna är personen bakom dåvarande Pharmacias första egna läkemedel, Salazopyrin®. Läkemedlet används för behandling av reumatism och är det överlägset mest använda läkemedlet world wide för att hålla de kroniska inflammationssjukdomarna Ulcerös Colit och Crohns sjukom i schack.
Nanna blev den första kvinnliga professorn vid en statlig högskola, Karolinska institutet, när hon 1937 utsågs till professor i medicin. En post hon tillträdde 1938. När Karolinska universitetssjukhuset invigdes 1940 utsågs hon till chef för den medicinska kliniken och senare tog hon initiativet till sjukhuset första reumatologklinik.
Under hela sin yrkeskarriär så studerade hon mag-tarmsjukdomar och ledsjukdomar. Hon var mycket intresserad av och duktig på språk; att hennes far var lärare i latin kan ha spelat in. Vilket säkerligen bidrog till hennes stora nätverk av kollegor världen runt och gjorde att hon under en tid var ordförande för International Society for Internal Medicine.
Till de lite mera udda detaljerna i hennes liv är att hon vid ett besök i Moskva 1961 fick muntliga uppgifter om att Raul Wallenberg fortfarande var vid liv och satt inlåst på ett mentalsjukhus. Tyvärr gick det aldrig att belägga dessa uppgifter.
Att Nanna Svartz bidragit till mycket utav det som i dag är Karolinska Sjukhhuset i Solna har uppmärksammats dels genom att sjukhusets aula är döpt efter henne och en utav vägarna på sjukhusets område heter Nanna Svartz Väg.
Veckans Bok
"A Thousand Splendid Suns" av Khaled Hosseini
Veckans bok handlar om livet som kvinna i Afghanistan under en tidsperiod som löper från strax innan dåvarande Sovjetunionens invasion fram till våra dagar. Den som vet det minsta om landets historia förstår direkt att boken inte är någon skrattfest. Man får följa Mariam och Laila, två kvinnor med radikalt olika bakgrund, å hur deras liv som flätas samman under historiens gång.
Miriam börjar sitt liv på minus i jämförelse med de flesta andra afghanska kvinnorna; hon är ett utomäktenskapligt barn. När hennes mamma dör tvingas hon gifta sig med en 30 år äldre man; själv är hon bara 15 år gammal.
Laila är född och uppxuen i en lycklig familj, som man nog kan klistra etiketten "jämlik" på men i samband med ett raketanfall dör övriga familjen. Laila, som då 14 år gammal, blir tvungen att gifta sig. Mannen hon gifter sig med är samme man som Miriam gift sig med.
Redaktören har verkligen noll koll på hur livet varit för kvinnor i Afghanistan under de senaste 40 åren men boken känns i alla fall som "verklig" med några undantag; en liten pojke som som älskar sin pappa över allt annat på jorden, fastän han dagligen får se pappan halvt slå ihjäl sin mamma. Den delen av boken kunde redaktören inte ta till sig som på något sätt varandes sann.
Trots några passager som kändes sisådär, bl a den i stycket ovanför och Hollywood-varning för slutet av boken, så rekommenderar redaktören verkligen alla att läsa boken i fråga. Man måste nog ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd av den; om dess berättelse om vänskap å elände.
Veckans Wildcard
Alien
När man pratar om tuffa actionhjältar på film så är det lätt att tänka på någon rollfigur spelad av Sylvester Stallone eller Arnold Schwarzenegger. Men handen på hjärtat; är ändå inte några utav de tuffaste hjältarna spelade av kvinnor? Kate Beckinsale som den stenhårda vampyren Selene i Underworld-filmerna. Miranda Otto som Éowyn i Sagan Om Ringen; för övrigt en film vars rollbesättare man skulle vilja ha ett snack med. Med tanke på hur försvinnande få kvinnliga roller av vikt som finns i den filmen så undrar man ju hur i hela friden man kan komma på att casta Liv Tyler och Cate Blanchett i sina respektive roller. Liv Tyler är rent ut sagt pinsam i sin begränsning i fråga om skådespeleri och fastän Cate Blanchett är en utomordentligt skicklig skådespelare så beskrivs hennes rollfigur, älvdrottningen Galadriel, som den mest undersköna varelse som skådats. I mitt filmuniversum hade Michelle Pfeiffer spelat den rollen. Kan väl tilläggas att det var väl en å annan utav de manliga rollerna som också hade tjänat på att ha någon annan skådespelare...
Efter denna lilla men ack så viktiga utvikning så plumsar vi i i den filmsjö som heter Alien. För där hittar man i redaktörens tycke den hårdaste av dom alla; Sigourney Weaver i rollen som Ellen Ripley. Redaktören måste erkänna att han hade lite dålig pejl på Sigourney Weavers filmkarriär men när han forskade lite inför veckans inlägg så slog det honom att hon gör en ganska makalös prestation i Alien; hon har bara spelat ytte-pytte-roller i två tidigare filmer innan hon fick rollen som Ripley. Alien är alltså hennes 3:e film å är ett lysande bevis på hennes begåvning.
Jag gissar att de flesta redan sett Alien, denna till Science Fiction förklädda skräckfilm. Men för den som inte sett den kan få en snabb sammanfattning fram tills att det verkligen blir spännande: frakskepp stannar till vid en planet som det kommer en främmande signal ifrån, hittar ett främmande rymdskepp, går in i skeppet och en utav deltagarna får något bläckfiskliknande på hjälmen. Berättar jag mera så förstör jag hela spänningen. Har du inte sett filmen? Se den för guds skull, den är en utav filmhistoriens bästa skräckfilmer! Om man redan sett filmen å inte vill se om den så rekommenderar jag varmt Angry Alien Productions: 30-Second Bunnies Theatre and other cartoons version av Alien
Har ni vägarna förbi Gruyère i Schweiz så kan redaktören tipsa om att det finns ett H.R. Giger museum där. H.R. Giger är mannen bakom designen på Alien-monstret och det strandade rymdskeppet som sänder ut signalen.
Rollfiguren Ellen Ripley är som sagt hård som flinta, efter en lite trevande inledning som actionhjälte. Men de bästa hjältarna brukar ju vara de motvilliga, de som blir det pga att dom måste.
Veckans faktoid
Läkemedel provas bara på män
En riktig seg myt är att läkemedel bara testas på män, ja till och med så specifikt att det bara testas på värnpliktiga män. För att slippa få arga mejl om ämnet så vet redaktören att det varit väldigt ojämlikt i historien men från slutet av 70-talet å framåt så ingår båda könen vid testning av nya läkemedel; det är en förutsättning för att ett läkemedel ska få användas för båda könen.
Om vi ska sortera ut begreppen lite så sker testningen, "kliniska prövningarna" med lite tjusigare ord, i flera faser. I den första fasen är det övervägande män som ingår. Följande text har redaktören snott rakt av från FASS: "Fas 1 är det första tillfället då en ny substans ges till en människa. Normalt är försökspersonerna friska, frivilliga som står under konstant medicinsk övervakning. Syftet med prövningen är att avgöra om försökspersonerna tolererar läkemedlet och om det uppträder i kroppen på det sätt som djurstudierna och annan forskning indikerat. Den inledande dosen görs så låg som möjligt, men tillräckligt stor för att ge svar på de frågor som prövningen avser belysa. Om allt går väl kan dosen sedan successivt höjas till den nivå som skall användas vid kliniskt bruk". Efter att man fått sig detta till livs så tycker i alla fall redaktören att det inte är konstigt att det är så få kvinnor å barn som vill ingå i fas 1. Barn är inte lika fysiskt robusta som vuxna män och kvinnor i fertil ålder känns inte alls bra i och med att man inte vet hur människor reagerar på läkemedlet. För det är ju värt att poängtera att deltagande är frivilligt och att riskerna förklaras ganska väl innan man skriver på för att ingå i testningen.
Redaktörens gissning är att det är här tankevurpan, i kombinationen med vad som skedde före 80-talet, kommer: folk som inte är i branschen verkar tro att det är färdigtestat i och med det. Men ska man vara lite generaliserande så är det ju efter den första fasen som det verkliga testandet kommer igång. Och tittar man på könsfördelningen i testandet så brukar det väldigt ofta spegla könsfördelningen för den sjukdom som läkemedlet förhoppningsvis ska bota/lindra.
Det förekommer läkemedel som bara testas på det ena könet men dessa är ganska få å går direkt att koppla till att sjukdomen som ska lindras/botas bara finns hos ett utav könen, t ex prostatacancer. Som kurisoa kan nämnas att läkemedel mot bröstcancer testas på båda könen. Bröstcancer är inte speciellt vanligt hos män men det förekommer så män är med vid testning av sådana läkemedel.
Denna faktiod lever å frodas i våra dagar å vill man roa sig med att titta runt bland våra riksdagspartiers jämställdhetsprogram så kan man nog hitta en och annan rad om detta... Är man konspiratoriskt lagd så kan man ibland få känslan av att en del inte är så intresserade av vad som är sant utan mera är ute efter billiga politiska poänger. Som exempel kan nämnas fd vårdministern Ylva Johanssons förslag om "kvinnomärkning" av läkemedel. Hennes svar när hon konfronteras med fakta är ganska intressant läsning, allrahelst som hon föddes bara några år innan den stora förändringen skedde å kan rimligen inte ha pratat med läkemedelsverket innan den stora förändringen skedde. Så om hon pratat med läkemedelsverket, å inte bara lyssnat på vad andra sagt, så hade hon inte krävt en sådan märkning. Redaktören vill dock påpeka att liknande förslag kommit från hela det politiska spektrat. Att han tog just detta exempel beror på att det var lätt att hitta.
Veckans citat
Is there anything worse than being blind? Yes, a man with sight and no vision.
den dövblinda Helen Keller
Veckans skiva
The Pretenders - Greatest Hits
Brass In Pocket
Message Of Love
Don't Get Me Wrong
Kid
Human
I Go To Sleep
Forever Young
I Got You Babe
Night In My Veins
Spiritual High
Talk Of The Town
Stop Your Sobbing
Hymn To Her
2000 Miles
Breakfast In Bed
Popstar 17
Middle Of The Road
Thin Line Between Love And Hate
Back On The Chain Gang
I'll Stand By You
"Var är nästa Chrissie Hynde?" frågade sig en utav våra kvällstidnindsjournalister i höstas å det är en j*kla bra fråga. Vad han var menade var att det inte finns någon självklar ledare å kvnnlig förebild i den senaste generationen av rockmusiker. För det är bara att erkänna; rockmusiken är fortfarande en manlig bastion av kosmiska proportioner. Courtney Love var till viss del ledaren för sin generation å såg länge ut att bli den naturliga arvtagaren till Chrissie Hynde men hon kommer nog tyvärr mera att bli ihågkommen för att blotta sig på scenen å ett tungt drogmissbruk än den superba rock hon skapat.
Varför är då The Pretenders i allmänhet och Chrissie Hynde i synnerhet en sån bra måttstock? Hon var bland de absolut första kvinnorna att fronta ett rockband; inte som "ögongodis" för en manlig publik utan som en tvättäkta "frontman" å bandledare. För The Pretenders har alltid varit hennes band. Hon var med och startade gruppen 1978 och är den enda kvarvarande originalmedlemmen. Plus att det är hon som stått för merparten av all musik som The Pretenders bjudit världen på.
The Pretenders kom precis rätt i tiden och red på den våg av rock/new wave som gick parallellt med punkvågen. Vad som också ska noteras på plussidan är att förutom att vara kvinna så är Chrissie Hynde född och uppvuxen i USA. Så hon hade både kön och nationalitet emot sig när hon bestämde sig för att flytta till England 1973.
Å temporärt öppnar vi upp en liten skvallerspalt i kulturbloggen (förlåt mitt könsstereotypa infall :-)); det är inte helt ovanligt bland manliga rockers att gifta sig/skaffa barn med andra kändisar och Chrissie är inte sämre. Hon har en dotter med legenden Ray Davies från The Kinks och har varit gift med Jim Kerr från Simple Minds (hon har en dotter även med honom).
The Pretenders spelar den typen av rock som går hem i de flesta lägren, även över generationerna. Kan nämnas att redaktörens egen lilla mamma är förtjust i Brass In Pocket.
QR-kod för veckans inlägg
