-
Tema: In The Black
Publicerat 2011-02-20
Veckans Person
Djingis Khan (ca 1162 - 1227)
Det var till en början inte helt lätt att välja ut Veckans Person, det kryllar av män (å ett fåtal kvinnor) som man återfinner i den mörkare delen av världshistoriens arkiv. Men när väl Djingis Khan kom upp på radarn så var sökandet över.
Å det är inte det tyska Eurovision Song Contest pekoralet Dschinghis Khan vi pratar om. Inte för att den sången/framförandet inte är hemskt nog, för det är det, utan för att det mongoliska originalet är så mycket mera fascinerande. De flesta har nog hört talas om honom men inte alla vet att hans egentliga namn var Borjigin Temüjin. Djingis Khan är en titel, och inte ett namn, och har den ungefärliga betydelsen "hövdingarnas hövding". Vilket är en passande titel då han lyckades med konststycket att ena många utav nomadstammarna i centralasien och skapa en utav de mest fruktade armeerna som världen skådat.
Djingis Khan är mest känd för sina grymheter men han har ett par saker på pluskontot. Han genomdrev ett gemensamt språk och alfabet för mongolerna, något som tidigare saknats. Och innan Djingis Khan fanns det inget Mongoliet utan bara en massa nomadiska stammar som ofta slogs mot varandra och påfundet med kärlek på lika villkor hade ännu inte nått dom för det var inte alls ovanligt att man helt enkelt rövade bort en kvinna från någon utav de andra stammarna. Detta satte dock Djingis Khan stopp för i och med den lagsamling, kallad yassa, som han tog fram. Förutom att kidnappning av kvinnor förbjöds så var lagarna progressiva i fråga om religion; man fick ha vilken tro man ville, religionsfrihet rådde och vad man trodde på ansågs vara var och ens privata ensak. Lagarna angav även att alla män skulle ingå i armen, andliga ledare och läkare undantagna.
För att inte Djingis Khan ska framstå som rena Dalai Lama så kan det vara värt att påpeka att han och hans arme slaktade någonstans mellan 20-30 % av befolkningen i de länder som man erövrade. Dock införde man något som med lite god vilja kan räknas som föregångaren till Genevekonventionen. Tillfångatagna soldater fick möjligheten att gå med i den mongoliska armen och upptogs då i denna som om dom vore mongoler. Barn till dödade fiender adopterades av mongoliska familjer och behandlades även dom som om dom vore mongoler. Varje stad man erövrade fick chansen att kapitulera. Första dagen satte man upp ett vitt tält utanför staden och valde innevånarna att kapitulera så gick det fredligt till och ingen dödades. Hade man inte kapitulerat första dagen så satte man upp ett rött tält och valde innevånarna att kapitulera på den andra dagen så dödade man alla män men lät resten av befolkningen gå fria. Om innevånarna var korkade nog att inte kapitulera så satte man upp ett svart tält på den tredje dagen å sen slaktade man alla i staden.
Den mongoliska armen var med rätta känd för sin överlägsenhet på hästryggen och Djingis Khans känsla för taktik är det nog få i militärhistorien som kan mäta sig med. Detta gjorde att man erövrade enorma landytor och när det mongoliska riket var som allra störst, några år efter Djingis Khans död, så sträckte det sig från Asiens Stilla Havs kust i öster ända bort till Wien i väster. Ett rike som var mer än dubbelt så stort som romarriket när det var som störst. Den som har lite tid över får gärna göra en ytjämförelse med det brittiska imperiet å återkomma med svaret om vilket som var störst.
Det finns hur mycket intressant information som helst om Djingis Khan, så redaktören uppmanar alla nyfikna att på egen hand gräva vidare. Törs lova att ni inte blir besvikna!
Veckans Bok
"The Dark Tower" av Stephen King
"The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed". Så börjar första delen av det som Stephen King själv anser vara sitt Magnum Opus: "The Dark Tower". Å redaktören är inte den att säga emot; "The Dark Tower" är ett helt fantastiskt litterärt verk som redaktören verkligen uppmanar er som läser Kulturbloggen att hugga in på!
Veckans bok är ingen man läser ut på en kväll å ska man vara riktigt petig så är det inte en bok utan sju böcker som tillsammans bildar romansviten "The Dark Tower"/"Det Mörka Tornet". Efter en titt i redaktörens egen uppsättning av böckerna så klockar antalet sidor in på runt 4000, några sidor mer än Marcel Prousts "På Spaning Efter Den Tid Som Flytt ", den klockar in på strax över 3000 sidor. "På Spaning..." är ju en riktig klassiker när det gäller böcker å står någon i valet och kvalet mellan dessa böcker så välj för guds skull "The Dark Tower"! Redaktören har läst båda och i hans tycke är "På Spaning..." en utav de mest överreklamerade böcker han stött på. Redaktören skulle aldrig komma på idén att läsa om den medans han har läst "The Dark Tower" två gånger...
Vi får följa med Roland Deschain, den siste revolvermannen från sin värld (Gilead), i hans sökande efter det mörka tornet i en värld som närmast kan beskrivas som parallell till vår egen. Å på tal om parallell så har herr King på ett rasande skickligt sätt vävt ihop handlingen i böckerna om "The Dark Tower" med handlingen i en hel drös av hans andra böcker. När redaktören läste om alla böckerna för något år sedan höll han räkningen och kom upp i inte mindre än 12 andra böcker som så att säga hakade i bokserien. Efter lite forskande (host host artikel på Wikipedia host) så visade det sig att det var fler böcker än så.
Man är frestad att skriva att som vanligt så är de första två-trehundra sidorna en ren transportsträcka när det gäller Stephen King å så är fallet även den här gången. Ja hela första boken, som är okaraktäristiskt tunn för att vara en Stephen King bok, är lite av en transportsträcka innan handlingen riktigt tar fart i bok nummer två. Där träder hans följeslagare från vår värld in i handlingen; heroinisten Eddie Dean, den unga pojken Jake Chambers samt Susannah Dean, en rullstolsbunden svart kvinna med multipla personligheter. I den tredje boken kompletteras sällskapet med en underligt djur vid namn Oy.
Böcker av Stephen King brukar vanligtvis sorteras in i skräckfacket men dessa böcker är lite svårare att kategorisera. Etiketterna fantasy, skräck och western är inte missvisande. Hur som helst är det hela rasande skickligt berättat med ideliga tillbakablickar på respektiva huvudpersons liv som för berättelsen framåt.
Och allt eftersom berättelsen skrider framåt så får vi fler pusselbitar till pusslet Roland Deschain och hans sökande efter det mörka tornet. Mot slutet av den sista boken började undertecknad att bli lite orolig; hur i h*lsike ska Stephen King få till ett bra slut på det här. Men oron var obefogad; en del kommer säkert att hata slutet men en inte alltför vild gissning är att det inte bara är redaktörn som tycker att det är ett brilliant slut.
Om du nu känner att det här är något som måste läsas så råder redaktören dig verkligen till att försäkra dig om att du skaffar den reviderade versionen utav den första boken, "The Gunslinger"/"Revolvermannen". Den reviderade versionen är för det första längre men viktigast är nog ändå att Stephen King har gjort små ändringar så att handlingen stämmer bättre överens med de övriga böckerna.
Veckans Wildcard
Something, Something, Something, Dark Side
Redaktören vet att ett antal av Kulturbloggens läsare delar hans kärlek till Star Wars/Stjärnornas Krig och den amerikanska tecknade TV-serien Family Guy. Så en kombination av dessa vore ju toppen å vilken tur vi har, det är redan gjort! Med George Lucas välsignelse till på köpet. De tre första delarna av Star Wars, det vill säga episod IV-VI, finns i Family Guy version:
Redaktören gjorde det lätt för sig den här veckan, det finns egentligen inte så mycket att berätta om Veckans Film; "Something, Something, Something, Dark Side" följer originalet tämligen bra. Men det vore inte Family Guy om det inte förekom en del absurditeter; den som tvivlar behöver nog bara se trailern för att låta sig övertygas. Å har man inte sett originalfilmerna så vet i fasiken om man har har så stort utbyte av att se Family Guy filmerna.
Bland rösterna så hittar man inte bara Family Guys vanliga uppsättning personer, "gästspelar" gör bl a James Caan, Tom Selleck, James Woods och vår egen svenske viking Dolph Lundgren.
Så har du 55 minuter över och vill få dig ett skratt eller två till livs så vet du vad ska titta på.
Veckans faktoid
Efter sprängningen av den första atombomben sa Robert Oppenheimer "I am become death, the destroyer of worlds".
Latmasken som bor i redaktören mer eller mindre skrek "skriv om svarta lådan i flygplan, den som är orange/röd å inte alls svart, då kommer du undan enkelt".
Någon blir säkert lite irriterad på veckans faktoid, för den är lite åt hårklyvningshållet. Robert Oppenheimer SA aldrig "I am become death, the destroyer of worlds" men han TÄNKTE det.
Vad Oppenheimer sa efter att man sprängt den första atombomben i öknen i New Mexico var "It worked".
"I am become death, the destroyer of worlds" är en rad från den hinduiska diktverket Bhagavad Gita. Robert Oppenheimer hade lärt sig sanskrit, som verket är skrivet på, och översättningen till engelska är hans egen.
I Bhagavad Gita yttras orden av hinudismens "högste gud": Vishnu.
Veckans citat
It's hard to be religious when certain people are never incinerated by bolts of lightning
Veckans skiva
Thin Lizzy - Black Rose: A Rock Legend
Do Anything You Want To
Toughest Street in Town
S&M
Waiting for an Alibi
Sarah
Got to Give It Up
Get Out Of Here
With Love
Róisín Dubh (Black Rose): A Rock Legend
Phil Lynott - Sång, bas, 12-strängad gitarr
Scott Gorham - Gitarr, körsång
Gary Moore - Gitarr, körsång
Brian Downey - Trummor
Gästartister
Huey Lewis - Munspel på "Sarah" och "With Love"
Jimmy Bain - Bas på "With Love"
Även i fråga om Veckans Skiva så fanns det ett bra antal kandidater ända fram tills att gitarristen Gary Moore gick å trillade av pinn härom veckan; sen fanns det bara en skiva som var helt given. Övriga kandidater var Pink Floyds "Dark Side Of The Moon", AC/DCs "Back In Black" och Black Sabbaths "Heaven And Hell".
Var lite sugen på att bara skriva att ni ska lyssna på musiken å låta den tala för sig själv men det hade varit lite för enkelt.
Så några snabbfakta om Thin Lizzy: Bildades i Dublin, Irland i slutet av 60-talet av Brian Downey och en utav musikhistoriens största frontfigurer: Phil Lynott. Thin Lizzy är lite av ett unikum inom den lite hårdare rocken, inte nog med att man var ett "multiracial band", som en engelsman skulle ha beskrivit det, man var också det första hårdrocksbandet som slog igenom både på Irland och i de ockuperade grevskapen i norr (Nordirland) å gick hem både hos katoliker och protestanter.
Om man tycker att låten "Sarah" sticker ut lite i jämförelse med övriga låtar så är det inte så konstigt. Phil Lynott hade precis blivit pappa till en liten dotter vid namn, ja ni gissade rätt, Sarah.
Bland gästartisterna hittar man kanske lite oväntat Huey Lewis på munspel. Huey Lewis är ju mera känd som artist på egna ben, med låtar som The Power Of Love och I Want A New Drug.
QR-kod för veckans inlägg
