-
Tema: Personliga Favoriter II
Publicerat 2011-03-24
Veckans Person
Brian Blessed (född 9:e oktober 1936)
Tvärtemot vad de flesta verkar tycka så tycker inte redaktörn om staden London (dyrt, skitigt, på tok för mycket folk å alldeles för långa avstånd mellan saker å ting). Men han har en speciell plats i sitt hjärta för, låt oss kalla dom, udda engelsmän/kvinnor. En egenskap han delar med bl.a. Johan Hakelius, som skrivit ett par riktigt bra böcker om dessa excentriska män och minst lika excentriska kvinnor. Det känns i alla fall som om sådana är en bristvara i Sverige sedan Strindberg gick hädan.
Så vi får nöja oss med att "låna" våra kära engelska vänner å vilka lån dessa är! En riktig favvo hos redaktören är skådespelaren Brian Blessed. Han är inte en utav de mest kända engelska skådespelarna internationellt men har man någon gång sett honom agera så är det ganska svårt att glömma bort honom. Om han anstränger sig för att få lite udda roller eller om han bara erbjuds sådana är svårt att veta men han har några minnesvärda roller på sin CV: prins Vultan i Blixt Gordon, den helgalne Richard IV, Edmund Blackadders pappa i den första serien om Svarte Orm, kapten Krok i en teateruppsättning av Peter Pan, kejsare Augustus i veckans TV-serie I, Claudius, Deuteronomy i originaluppsättningen av musikalen Cats och rösten till Boss Nass i Star Wars Episode I: The Phantom Menace
Han har även gjort en del roller med lite lägre "profil" såsom lord Locksley, Robin Hoods pappa i Robin Hood: Prince of Thieves och brottningsinstruktör i Alexander.
Men det är hans liv utanför den vita duken/scenen som är det riktigt intressanta. Om vi mjukstartar lite så har han runt 2000 djur på sin 28.000 kvadratmeter stora egendom. Å det är en utav de mindre udda delarna av hans liv. Hans passion för boxning har försatt honom i den situationen att han boxats med Dalai Lama.
När han inte skriver böcker, hitintills 5 st, så är han en hängiven äventyrare. Det är en mäkta imponerande lista över äventyr som han kan visa upp:
- Besteg Mont Blanc vid sjutton års ålder.
- Har gjort 3 försök att bestiga Mount Everest men har tyvärr aldrig lyckats. Vid det tredje försöket var den då 55-årige Brians Blessed uppe på över 8500 meters höjd men var tvungen att vända om för att rädda livet på en utav de andra expeditionsdeltagarna (som hade brutit benet). Men detta försök resulterade i att han i över 18 år innehade rekordet för äldsta person som klättrat så högt utan hjälp av syrgas.
- Är fortfarande den äldsta person som gått till fots till den magnetiska nordpolen
- Har bestigit amerikas högsta berg: Aconcagua
- Har bestigit afrikas högsta berg: Kilimanjaro
Filmförståsigpåare skulle nog hävda att hans största prestation var att skrämma kollegan Oliver Reed, känd för sitt grova alkoholmissbruk, så till den grad att han höll sig nykter under hela inspelningen av filmen Prisoner of Honor. En mäktig prestation med tanke på att Oliver Reed var en man som skrämde de flesta i sin omgivning. Man bör nog ta denna "information" med en nypa salt. Är nog tyvärr en sån där historia som man vill ska vara sann å som man nog inte ska gräva för mycket i med risk för att upptäcka att den inte är sann.
Hur som helst så önskar i alla fall redaktören att denna extraordinära man får uppleva att stå på toppen av Mount Everest innan han går bort.
Veckans Bok
"Tinker, Tailor, Soldier, Spy" av John le Carré
Redaktören har ännu inte hoppat på det alltmer populära deckartåget till 100% men han är helt såld på spionromaner. Inte helt urskillningslöst förstås men han har läst ytterst få som han inte gillat. En absolut favvo bland alla författare som skriver spionromaner är engelsmannen John le Carré.
Många andra gillar också hans böcker men exempelvis Jan Guillou är måttligt imponerad, för att uttrycka det milt (se sista tredjedelen av texten).
Tinker, Tailor, Soldier, Spy (Mullvaden) är den första delen i trilogin om den brittiska mästerspionen George Smileys kamp mot Karla (kodnamnet på Smileys sovjetiska motsvarighet, vars riktiga namn aldrig avslöjas). De övriga delarna är The Honourable Schoolboy (Käpp i hjulet) och Smiley's People (Vinnare och förlorare)
Boken börjar med att George Smiley, som tidigare tvingats i pension från den brittiska underrättelsetjänsten, återanställs för att jaga rätt på en sovjetisk mullvad (en person som spionerar för ett fiendeland på sitt eget lands regering eller underrättelsetjänst).
Handlingen bygger lite löst på John le Carrés egna upplevelser som anställd inom MI5 och MI6 under 50- och 60-talet och den verkliga jakten på den grupp av sovjetiska mullvadar som gick under benämningen the Cambridge Five.
Boken har gjorts till TV-serie av bl.a. BBC, med fullkomligt lysande sir Alec Guinness i rollen som George Smiley.
Som svensk kan man sträcka på sig lite extra då boken är på väg att filmas med Tomas Alfredson som regissör och med Gary Oldman i rollen som George Smiley.
Veckans Wildcard
I, Claudius
TV-serien baserad på Robert Graves böcker om den romerska kejsaren Claudius räknas som en utav de bästa dramaserier som gjorts å kanske den bästa serien som BBC gjort.
Genom serien får vi följa Claudius hela liv från vaggan till graven, parallellt med Roms historia under samma tid. Trots att Claudius mer eller mindre föddes in i den absoluta gräddan av den romerska aristokratin så hade han det banne mig inte lätt. Han stammade svårt och hade svårigheter att gå på grund av att han haltade. Historiker har bråkat om han hade polio eller om han led av Cerebral Pares. Hur som helst så var han ganska avvikande och behandlades därefter. Att han sen var den enda bland Roms 15 första kejsare som var strikt heterosexuell gjorde honom inte mindre avvikande.
En del historiker hävdar att hans avvikande fysik kan ha räddat honom från en alltför tidig död, då ingen tog honom riktigt på allvar inte ens när han blev kejsare.
Jämför man "I, Claudius" med modernare TV-serier på samma tema (t.ex. "Rome") så kanske den inte är så rackarns imponerande. Man hör ganska bra hur det ekar i inspelningsstudion och kulisserna är väl inte de mest imponerande man skådat. Men det som imponerar är skådespeleriet!
Vi vet ju redan att Brian Blessed spelade kejsare Augustus å bland övriga roller hittar vi Derek Jacobi som Claudius, en fullkomligt lysande Siân Phillips som Livia, John Rhys-Davies (mera känd som dvärgen Gimli i Sagan Om Ringen filmerna) som Naevius Sutorius Macro, Patrick Stewart som Sejanus och John Hurt som Caligula.
Veckans faktoid
Napoleonkomplex
Napoleonkomplex - Mindervärdeskomplex på grund av att man är kort. Kan vara värt att påpeka att "man" verkligen är en man och inte en kvinna. Redaktörn har i alla fall aldrig hört talas om en kvinna som påståtts lida av detta komplex.
Var då verkligen Napoleon kort? Nej, han var över medellängden för den tiden: 168 centimeter. En snabb sökning på Statistiska centralbyråns hemsida gav att Napoleon hade varit över medellängd i Sverige 1841 (Napoleon dog 1821). Varför har han då fått ryktet om sig att vara så kort? Vi kan dela upp det hela i två delar: lögn och missuppfattning.
Lögnen spåras inte helt oväntat till tidsperioden när England låg i krig med Napoleons Frankrike. Förutom det verkliga kriget så pågick det även ett propagandakrig å på den engelska sidan hittade man bland annat karikatyrtecknaren James Gillray. En av Gillrays mest berömda karikatyrer är den där han porträtterar Napoleon som Gulliver och kung Georg III av Storbrittanien som kungen av Brobdingnag.
Ett intressant sidospår är att Napoleons huvudmotståndare, Lord Nelson, var kortare. Ett faktum som fick den engelska komikern Alan Davies att utbrista No wonder they put him on a such big column. Nelson står som bekant staty på en hög pelare på Trafalgar Square i London.
Missuppfattningen kan nog delas upp i två delar; visuell och måttenheter. Den visuella missuppfattningen går att koka ned till två ord: Franska imperialgardet. Gardet var en elitstyrka vars uppgift bland annat var att skydda Napoleon och minimilängden för att få ingå i gardet var 173 centimeter. Så Napoleon var alltid kortast när han var omgiven av sina livvakter.
Måttenheterna då? Frankrike hade vid tiden för Napoleon gått över till metersystemet och hade i och med detta definierat måttenheten fot till att vara en tredjedels meter. Till skillnad mot engelsmännen vars fot motsvarade 30,5 centimeter. Så Napoleon var 5 fot och 1 tum lång med franska mått mätt. Med engelsmännens definition av fot/tum så motsvarade det bara 155 centimeter.
Hur hade Napoleon stått sig mot dagens ledare? Han hade inte behövt skämmas för sig i jämförelse med Sarkozy, Berlusconi och Medvedev. Vissa vill hävda att framgångsrika, korta män vill visa att dom inte lider av Napoleonkomplex, genom att gifta sig/omge sig med långa kvinnor. Nicolas Sarkozy (165 cm) och Carla Bruni (175 cm) är ett bra exempel. Det bästa exemplet var nog ändå Formula 1 cirkusens chef Bernie Ecclestone och hans fd fru Slavica Ecclestone, med en slående skillnad på 29 centimeter.
Veckans citat
Atheism is a non-prophet organization.
Veckans skiva
The Who - Who's Next
Baba O'Riley
Bargain
Love Ain't For Keeping
My Wife
The Song Is Over
Getting in Tune
Going Mobile
Behind Blue Eyes
Won't Get Fooled Again
Roger Daltrey - sång
John "The Ox" Entwistle - bas, sång och piano på "My Wife"
Keith "The Loon" Moon - trummor
Pete Townshend - gitarr, synthesizer, orgel, piano på "Baba O'Riley", sång på "Going Mobile"
Veckans skiva är ännu en ur redaktörens 10-skivor-till-en-öde-ö-lista, en av rockhistoriens allra bästa skivor.
Nuförtiden är nog The Who mest kända för att tre utav deras låtar är signaturmelodier till CSI (Who Are You), CSI: Miami (Wont Get Fooled Again) och CSI: New York (Baba O'Riley). Å det är verkligen ingen slump att två utav låtarna är tagna från "Who's Next"!
Men en gång i tiden var The Who den okrönta kungen av rock'n'roll, känd för sina explosiva scenframträdanden: "väderkvarna" en gitarr, lassokastning med mikrofon+sladd, slå sönder gitarrer å exploderande trumset.
Och självklart gjorde medlemmarna sitt yttersta för att leva upp till myten om hur en rockstjärna ska leva. Eller om man ska vara riktigt sanningsenlig så har dom varit med och skapat standarden för sex, drugs & rock'n'roll. Vilket inte helt oväntat satt sina spår; bara två av de fyra medlemmarna är i livet idag - Roger Daltrey och Pete Townsend.
Många musikjournalister anklagar The Who för att ha "uppfunnit" rockoperan i och med deras album Tommy å på så sett banat vägen för symfonirockgrupper såsom Yes (som man som musikjournalist automatiskt måste hata). Vilket i redaktörens universum ses som en bra sak om så hade varit fallet. Men ska nog i stället ta sig en titt på konceptalbum såsom The Beatles Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band.
The Who turnerar fortfarande å får man chansen så tycker nog i alla fall undertecknad att man ska ta den å gå och se dom framträda. Redaktören vet att en utav bloggens läsare såg The Who för första gången när dom senaste spelade i Stockholm. Tyvärr var Roger Daltrey förkyld, å det hördes, men det var ändå en bra konsert på det hela taget.
QR-kod för veckans inlägg
