Blir man mer intelligent av att äta fisk?
  • Vecka 13, 2011

    Tema: Ad Astra (mot stjärnorna)

    Publicerat 2011-03-30

Veckans Person

Edwin Powell Hubble

Edwin Hubble (1889 - 1953)

En inte alltför vild gissning är att fler personer känner till Hubbleteleskopet än mannen vars efternamn teleskopet är uppkallat efter. Innan vi lämnar teleskopet så tipsar redaktören om sajten HubbleSite - Out of the ordinary...out of this world. Missa inte deras foto-galleri!

Åter till veckans person. Fram till 1920-talet trodde man att vår egen galax, Vintergatan, var den enda. Med andra ord så trodde man att Vintergatan var hela universum. Edwin Hubble kunde dock visa att så inte var fallet. Vill man vara lite elak så kan man påstå att Hubble hade tur som var först att upptäcka detta. Han började arbeta på Mount Wilson-observatoriet i samma veva som man färdigställde observatoriets nya 2.5 meters teleskop, världens största i nästan 30 år. Men det blev ingen dans på rosor trots detta, många utav Hubbles kollegor ifrågasatte till en början hans upptäckt av Andromedagalaxen.

Hubble var väldigt intresserad av universums expansion och med vilken hastighet universum expanderar. Hans observationer under 10 års tid resulterade i en mycket uppmärksammad artikel (i alla fall inom astronomi-kretsar) och den teori som fått namnet Hubbles lag. Mycket av Hubbles arbete och resultat är baserat på andra forskares arbeten men han var först med att konkretisera och sammanställa forskningsresultaten och hans arbete har bl a resulterat i vad man lite slarvigt kan kalla för ljusets motsvarighet till ljudets dopplereffekt; Rödförskjutning och blåförskjutning.

Edwin Hubbles forskning om universums expansion anses vara den första handfasta (observationella) byggstenen till det s.k. expanderande rymd-paradigmet, å då är vi icke-astronomer/-astrofysiker inne på den avancerade delen av överkursen i fråga om universums uppbyggnad.

Hur som helst, nu borde ni läsare ha lite mera kött på benen i fråga om mannen som givit namn åt Hubbleteleskopet.

 

Veckans Bok

Kosmos

"Cosmos" av Carl Sagan

Veckans bok är verkligen ingen obskyr liten bok som ingen j*kel har hört talas om. Under många år var den världens mest sålda populärvetenskapliga bok, å så vitt redaktören vet så är det bara Stephen Hawkings A Brief History of Time som sålts i fler exemplar.

Å bokens författare, Carl Sagan, är inte heller någon obskyr forskare som bara är känd inom en snäv krets av kollegor. Sagan är en gigant i fråga om att populärisera naturvetenskap i allmänhet och astronomi i synnerhet.

Boken sätter något slags rekord i fråga om utsträckning i tiden; bortåt 15 miljarder år; från universums födelse fram till våra dagar + en liten bit in i framtiden. Carl Sagan väver oerhört elegant ihop universums historia med människans historia i allmänhet och vetenskapshistorien i synnerhet. Förutom boken så gjorde man även en riktigt bra TV-serie med samma namn och dess 13 delar motsvarar bokens 13 kapitel.

När han inte skrev böcker eller producerat TV-serier så har Carl Sagan bl a varit inblandad i arbetet med the Voyager Golden Record, den grammofonskiva av guldpläterad koppar som medföljer Nasas obemannade rymdsonder Voyager 1 och Voyager 2. Skivan innehåller bl a bilder, musik och hälsningar på 55 olika språk, bl a svenska.

Carl Sagan gick tyvärr bort i förtid, 62 år gammal, pga cancer. Men han publicerade mer än 600 artiklar och antingen skrev eller var redaktör för över 20 böcker inom det naturvetenskapliga området, så det finns ordentligt med material för den som vill ta del utav Carl Sagans verk. Å Cosmos är en utmärkt start!

 

Veckans Wildcard

Pandorum

Pandorum

Å nej, inte en till science fiction/skräckfilm! Sorry, gilla läget eller hoppa till nästa rubrik. :-) Som plåster på såret som blir veckans inlägg om film ganska kort.

Den som förväntar sig att Pandorum ska vara en ny Alien blir nog ganska besviken å filmen fick ett väldigt blandat mottagande när den kom 2009.

Om man har rimliga förväntningar så är Pandorum en bra har-inget-speciellt-för-mig-å-det-är-fredag-kväll-film. Filmens två huvudroller spelas av Dennis Quaid och Ben Foster och ingen utav dom behöver skämmas för sin prestation.

Ben Fosters karaktär vaknar upp på rymdskeppet Elysium utan att veta vem han är å vad som hänt med skeppets 60.000 passagerare. Han väcker Dennis Quaids rollkaraktär som visar sig vara lika förvirrad.

Inte helt oväntat återvänder minnena så småningom och de upptäcker att dom inte är ensamma ombord på skeppet...

 

Veckans faktoid

Newton, iklädd sin rymdhjälm, under äppelträdet

Astronauterna svävar omkring i rymden eftersom de är utanför jordens dragningskraft

En inte helt ovanlig missuppfattning om den tyngdlöshet som exempelvis personerna på den internationella rymdstationen ISS upplever är att den beror på att man inte längre påverkas av jordens dragningskraft, att man med andra ord är utanför jordens gravitationsfält.

Om man betänker att ISS i genomsnitt är 35 km från jordens yta, att jordens medelradie är ca 6400 km och att det är jordens dragningskraft som håller kvar vår måne i sin bana 384 000 km från jorden så är det dags att tänka om å tänka rätt i fråga om varför man är tyngdlös ombord på ISS.

Tyngdlösheten beror helt enkelt på att man befinner sig i fritt fall! Que? ISS faller ju inte mot jorden, den ligger ju snyggt å fint i sin omloppsbana. Har redaktören gjort en räd mot sin champagnekällare innan han började skriva det här inlägget?

Lugn, lugn, det är inte så konstigt som det låter. Pga att ISSs samtidigt färdas framåt med en sjuh*lsikes hastighet (nästan 28.000 km/timmen i snitt) så blir resultatet att den "svävar" i en bana som följer jordytan. Skulle någon sätta foten till "bromspedalen" så skulle ISS strax göra en klockren imitation av en fallande brinnande tegelsten när stationen går in i jordens atmosfär.

Okej, så vi pratar om fritt fall och inte någons slags frånvaro av gravitation. Är det någon skillnad mellan dessa två? Om man skulle vara instängd i ett utrymme utan möjlighet att studera omgivningen så går det inte att avgöra varför man är tyngdlös. Man måste ha någon slags yttre referenspunkt för att kunna avgöra om man är i fritt fall eller om man är gravitationslös.

Vill man få stämpeln besserwisser så kan man ju alltid säga något i stil med att tyngdlösheten ombord på ISS går att härleda till Albert Einsteins ekvivalensprincip; fysikens lagar i ett fritt fallande, tillräckligt litet, referenssystem är desamma som i ett system utan tyngdkraft.

 

Veckans citat

Carl Gustav Jung

Space flights are merely an escape, a fleeing away from oneself, because it is easier to go to Mars or to the moon than it is to penetrate one's own being.

den analytiska psykologins fader Carl Gustav Jung

 

Veckans skiva

Rainbow - Rising

Rainbow - Rising

Tarot Woman
Run With The Wolf
Starstruck
Do You Close Your Eyes
Stargazer
A Light In The Black

Ronnie James Dio - sång
Ritchie Blackmore - gitarr
Tony Carey - keyboards
Jimmy Bain - bas
Cozy Powell - trummor

Ken Kelly - omslag

Det var inte helt trivialt att utse veckans skiva. Från början stod valet mellan de tyska space-rockarna Eloy å deras mästerverk Metromania i den ena ringhörnan och Pink Floyds monumentala The Dark Side Of The Moon i den andra ringhörnan. Inte nog med att man då hade fått sig underbar musik till livs, man hade fått skåda skivomslag från antingen legenden Rodney Matthews eller den lika legendariska designgruppen Hipgnosis.

Kan då goa redaktören förklara varför han till slut valde Rainbows 70-tals klassiker Rising? Självklart; det var ett ganska självklart val när skivan väl dök upp på radarn. Redaktören anser att Ronnie James Dio är en utav de största rösterna under 1900-talet oavsett genre; rock/pop/opera, take your pick. Den 16:e maj markerar den första årsdagen av hans för tidiga bortgång i magcancer. Inte för att det är någon större risk att han faller i glömska i första taget men redaktören tänker dra sitt strå till stacken för att han inte ska glömmas bort.

Å på Rising hittar man ett utav Dios riktiga paradnummer: Stargazer. Tyvärr gör inte YouTube-klippet hans röst rättvisa å skulle någon komma på idén att "slanga ner" skivan i MP3-format från nätet så kan redaktören bara avråda från det. Förutom att det är olagligt så är MP3-formatet ett komprimerat format å Stargazer förtjänar verkligen att spelas upp i bästa möjliga format. Så har du en hyfsad skivspelare så rekommenderas att leta efter ett exemplar pressat i Japan (bättre ljudkvalitet) å är det cd-spelare som gäller så är den remastrade versionen utav skivan ett måste (redaktören var dum nog att köpa ett exemplar utav den första CD-utgåvan å det låter som om bandet sitter å spelar i en plåtburk i jämförelse med hur den remastrade version låter).

Resten av skivan är banne mig inte dålig men den mesta rockmusik som framställts genom åren står sig slätt mot Stargazer. Förutom Dios magnifika röst så skadar det ju inte direkt att resten av bandet är ett veritabelt All Star gäng i fråga om musiker inom hårdrocksgenren. Väl medveten om att det redaktören nu är på väg att skriva är att jämföra med att svära i kyrkan så kan han ändå inte låta bli att tycka att om det finns någon svag punkt i låten så är det gitarrsolot. Japp, ni läste rätt, redaktören "dissar" den till gitarrgud upphöjde Ritchie Blackmore. Men kejsaren är naken å Kulturbloggen är ett sanningens tempel så är det någonstans det ska skrivas så är det här.

Redaktören passar på och varudeklarerar sig nu när han ändå är inne på det området. Så förutom att han inte förstår all uppståndelse runt herr Blackmore så ställer han sig lika frågande inför det faktum att de flesta verkar tycka att tv-serierna Seinfeld och Simma lugnt, Larry! är roliga. Å att det finns människor som tycker att Björk är fantastisk är i redaktörens värld ett lika stort mysterium som hur folk frivilligt kan äta gåslever och vilka som byggde Stonehenge och varför.

Men som våra vänner fransmännen säger: vive la différence!

 

QR-kod för veckans inlägg

QR Code för veckans inlägg

QR-kod för veckans inlägg